Krossar hjärtan
Publicerad 2011-07-17
till Morrissey
HULTSFRED. Den grånade dandyn från Manchester framstår först mest som en avmätt pubcrooner.
Sedan blir han både vemodig och förbannad.
Och på ett ögonblick är Morrissey den livs levande popikonen igen.
Sista kvällen innan sista riktigt stora konserten känns det äntligen som det ska framför Hultsfredsfestivalens största scen igen.
Få artister har en lika dedikerad publik som Morrissey och området har under dagen fyllts upp med 2 000 nya välkomna själar. Det känns äntligen som det ska göra i Hultsfred igen.
Luften dallrar av både förväntan, nerver och lördagkväll när huvudpersonen väl dyker upp, men själv känns han till en början inte överdrivet engagerad. Han har visserligen lärt sig att säga ”tackar” på svenska men levererar egentligen alldeles briljanta nummer som ”First of the gang to die” och ”Everyday is like Sunday” levereras rutinmässigt och oväntat kraftlöst. Delvis beroende på att ljudtenikern inledningsvis punkterar trummorna och tömmer gitarrerna på jangel till förmån för trubbig, kraxig dist.
Tunga i steget
Där Moz spankulerar runt och kliar sig på den berömda hakan i ”There is a light that never goes out” är det egentligen bara några svettfläckar på ryggen som avslöjar riktigt engagemang.
Bandet är, som så ofta hos denne man på senare år, emellanåt lite för tunga i steget för den här subtila popens bästa, men låter bättre för varje nummer.
Ändå är det först halvvägs, när mannen med en av de 30 årens finaste och mest välfyllda låtkataloger oväntat gör en cover, som konserten förvandlas till en händelse.
Lou Reeds ”Satellite of love” är inte bara en gammal favorit för Morrissey, det är dessutom en låt vars stämning och temperament förmodligen påverkat hans artisteri en hel del.
Han gör den med innerlighet och dedikation, och hittar sedan ett tematiskt spår som leder oss rätt in i mörkrets hjärta.
Krossar hjärtan
Först är han den hjärtekrossade existentialisten som känner den sista jorden falla över honom i alldeles för sällan spelade The Smiths-balladen ”I know it’s over”.
Han stannar kvar bland liknande känslor i ”Action is my middle name”, där det konstateras att ”everybody has a date with an undertaker”.
– Are you still alive? How do you know? undrar Moz.
Sedan vaknar den politiska glöden, den som tagit sig så skiftande uttryck genom åren, hos den 52-årige excentrikern. I ”Irish blood, English heart” men främst i ”Meat is murder”.
Att Morrissey klätt sina musiker i tröjor med texten ”Fuck fur” blir kanske mest komiskt, men de är rätt band för den vegetariska popens nationalsång. Den får en nästan Black Sabbath-mörk tyngd och accentueras av filmer på plågade värphöns i trånga burar och kor som hängs upp i bakbenen levande.
Den wokade renen jag just ätit får med ens en fadd eftersmak.
Framför allt tänker jag att Morrissey fortfarande kan, när han väl vill.