Glädjen äts upp av basen
Publicerad 2011-07-07
till Paramore på Putte i Parken
KARLSKOGA. Det är den där typen av konsert där ett kort soundcheck på trummorna innan allt börjar, möts av gallskrik. Ett intensivt och gällt tonårsvrål. Paramore är kidsens band.
Fjärde besöket i Sverige är som vanligt lika energiskt som Hayley Williams är glad. Sångerskan är precis som så många i den nya generationen alternativa rockband lysande på att både ta och integrera publiken. Den blixtrande frontkvinnan får visserligen orimligt nog kämpa långt mer än till exempel Jared Leto behövde göra på Peace & Love förra veckan. Inte för de inbitna längst fram, men för dussinpubliken.
Går förlorad
I Borlänge hade Paramore knockat fullständigt. På den mer reserverade och markant mindre Putte i Parken går konserten tyvärr förlorad i ett hav av bas. Ett muller som lägger en blöt filt över bandets annars snyggt emoskruvade popmelodier.
Till och med när bandet tar ner konserten med akustiska versioner av ”When it rains”, ”Where the lines overlap” och ”The only exception” är basen så dominant att både nyanser och dynamik går förlorad. Hayleys sång blir svår att höra. Gitarrerna puttrar någonstans bland tallarna bakom scenen.
Onödigt hinder
Och då blir det inte audiofilt nonsens utan ett oöverstigligt, och helt onödigt, hinder för att nå brett.
Kvällens sista låtar får en mildare behandling. Men det ska inte ta en dryg timme att få till vettigt liveljud. Inte ens på festival.