Inget Way Out West utan Kanye West
Publicerad 2011-08-12
GÖTEBORG. Way Out West står i en klass för sig.
Sedan den startade 2007 har festivalen varit som en spellista från en kär gammal vän.
Ambitionen tycks självklar.
Arrangörerna presenterar musik som de själva gillar och hoppas att fler tycker likadant. Artister som inte faller dem i smaken är inte välkomna, hur populära de än är.
Verkligheten är naturligtvis inte så enkel. Way Out West måste, precis som alla andra, anpassa sig efter pengar och vilka artister som över huvud taget är tillgängliga i norra Europa i augusti.
Men festivalen, som i år är större än någonsin med 30 000 sålda biljetter, har en attityd, karaktär och coolness som gjort den till en årlig händelse som även uppmärksammas utomlands. När brittiska Time Out listade sommarens bästa festivaler i Europa var Way Out West topp fem. Och i fjol skickade den amerikanska och inflytelserika indiesajten Pitchfork recensenter till Slottsskogen. De blev imponerade av Lykke Li och skakade på huvudet åt Håkan Hellström.
Målgruppen är diffus. Men i allmänhet riktar sig WOW till en mer intresserad och kunnig och kräsen publik. De vill se nya eller äldre namn som nödvändigtvis inte uppträder på 48 andra ställen i Sverige.
Att köpa biljett till Way Out West har blivit ett sätt att visa upp bra koll. Vilket bland annat gör att hipsterjippot lockar till sig många ängsliga kreddråttor som bara vill synas på rätt plats och i rätt sällskap. Men det är en oundviklig slaggprodukt som mest skadar festivalens backstageområde.
Årets spelschema har sina brister. Flera namn är repriser från tidigare år. Och jag är inte den som tappar brallorna av upphetsning av ett återförenat Pulp. Ett återförenat Jayhawks är däremot en annan sak. Rapparen Wiz Khalifa? Återstår att se hur The Puffmaestro fungerar live.
För en riktig fullträff hade det krävts ytterligare muskler i form av, och här drar jag bara upp ett spontant namn ur hatten, My Morning Jacket. Och det är även synd att klockrena Way Out West-bokningar som Odd Future och Primal Screams ”Screamadelica”-konsert hamnade i radioskugga på Hultsfred.
Men det är synd att klaga när Way Out West toppas av Kanye West och The Artist Formerly Known As A Crazy Symbol. Kanye har rappat i Slottsskogen förut. Men då hade inte knäppgöken det fenomenala albumet ”My beautiful dark twisted fantasy” på meritlistan.
Och Prince ska kanske belöna Göteborg med en av sina hemliga och mytomspunna klubbspelningar. Ett event som alla kommer att prata om efteråt, oavsett om de var där eller inte.
Kanye och Prince är två viktiga bokningar som hindrar att Way Out West bara blir en angelägenhet för bekväma motherfuckers som gärna slipper att bo ute i skogen när de går på festival. Eller för rockjournalister vars smakideal uppfostrades av 90-talet och tidningen Pop.
Såna som jag, med andra ord.
Fem måsten på Wow
1. Kanye West (lördag)
Andra kanske säljer fler skivor. Men det finns ingen större och galnare hiphopartist just nu. Och setlistan från Öya-festivalen lovar gott.
2. Prince (fredag)
Om Kanye är ”nu” så är Prince ”då”. Konserten bygger på hits som han skrev för över tjugo år sedan. Men det kan bli ett förbannat bra ”då”.
3. The Hives (fredag)
Enda spelningen i Sverige i sommar med bandet som stäms på pengar oftare än Kalle Anka säger ”kvack”.
4. Fleet Foxes (fredag)
Stämsång och plinkedi-plonk. De som gillar Fleet Foxes bör även kolla in The Avett Brothers och The Jayhawks.
5. Thåström (fredag)
Alltid en happening, var han än spelar.
... Och ett minne från förr:
Jag har sett några minnesvärda konserter på Way Out West. Pavement i fjol, till exempel. Har aldrig brytt mig om bandet särskilt mycket. Men jag stod mellan Christian Kjellvander och Håkan Steen som diggade desto mer. De hann även undervisa mig i amerikanskt slackerskrammel mellan låtarna. Efteråt hade jag nästan kunnat ta Malkmus-examen. En stor upplevelse, på flera sätt.