Har ny tyngd och mer liv
Publicerad 2011-08-13
till Fleet Foxes
GÖTEBORG. De är kanske inte så mycket att titta på.
Men vad gör det när Fleet Foxes sveper in varje liten vrå av Slottsskogen i tiotalets vackraste sångharmonier.
Solen sänker sig över Slottsskogen, vinden är behagligt ljum, publiken stor och smittade av den fina kvällen. Fleet Foxes kunde med andra ord inte hitta bättre förutsättningar att släppa ut sin unika stämsång i.
Seattle-bandet har varit här en gång förut, 2008 när de just hade släppt sin monumentala debut och byggde om en liten tältscen till en skimrande katedral.
Sällsynt bra
Tre år senare står de på den näst största estraden, med ännu ett lysande album på fickan och både fler konserter och mer liv i ryggen.
Det märks, både i soundet och djupet. Gamla nummer som ”Blue ridge mountains” och ”Mykonos” känns mer, tack vare ett sällsynt bra liveljud som faktiskt lyfter fram rösterna ännu bättre än på skiva.
Men jag gillar också hur Fleet Foxes utan att någonsin bli pompösa lyckas bygga små minisymfonier av en del nummer, med ny tyngd, gnisslande sax och klingande mandoliner.
Drabbande final
Inte minst är det drabbande i finalnumret ”Helplessless blues”, titellåten från nya albumet som handlar om hur bandledaren Robin Pecknold tvingas omvärdera sitt liv och inse att jakten på de egna kickarna inte längre räcker för att hitta mening.
Han verkar ha kommit åt något. Vart jag än tittar sjunger folk med i texten.