Sårbar soul och riffglad distrock
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-22
till Band Of Horses på Annexet i Stockholm
För bara några år sedan var det nästan som att man kände, eller kände till, alla i Sverige som gillade den sorts genomamerikanska rock som Band of horses representerar.
2006 såg jag dem på Emmabodafestivalen inför några hundra halvintresserade weekend hippies. Nu fyllder skäggmännen från South Carolina Annexet med 3 700 hängivna fans.
Syrerik bergscountry
Att så många numera bryr sig om Ben Bridwells filmiska bilder av livets inte alltid så vackra villkor är lika oväntat som glädjande.
Men förmodligen handlar det även en hel del om att Band Of Horses har ett tyngre och lite mer direkt tilltal än många andra av den nutida flanellrockens främsta.
Det är sårbar, syrerik bergscountry med soul i botten, men även riffglad distrock med rejäla klumpar bly i skorna. De sorgsna melodierna gillar dessutom både att flyta ut i rymden och varva upp på motorvägen, på ett ovanligt oblygt americanaromantiskt sätt.
Och det är väl någonstans i den skarven som Band of horses får så många känslor i dallring.
Lättfotad 70-talspop
Kvällens tjugo låtar är en palett av bandets alla nyanser.
I en roligare lokal än Annexet hade förmodligen ännu fler färgtoner kommit fram, men Bridwell lyckas ändå vrida fram massor ur gamla ekodrömmen ”The funeral” och den lättfotade 70-talspopen i nya ”Compliments”.