Benhårt & utan ett uns tvivel
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-03-03
till Mustasch
Mustasch står och faller med två saker – frontmannen Ralf Gyllenhammar och kompromisslösheten.
Men tio envisa år efter debuten är båda stadigare än någonsin.
Arbetssegrar smakar bäst. Det är svårt att inte le åt den 44-årige sångaren och självklare bandledaren Gyllenhammar när han möter ett jublande Cirkus. Benhårt och utan ett uns av tvivel har han tillsammans med sitt Mustasch byggt och byggt, platta för platta.
Nu, med ett jubileumsalbum i ryggen och 1 700 fans framför sig, är västkustmaskinen så uppenbart folkets band. Här ryms inget trams eller matematiska låtarrangemang, bara en charmig hyllning till metal, Sabbath-riff och genrens mest uppenbara estetik. Så har Mustasch blivit fredagsmys, Hårdrocksveriges tacos med mild sås.
Massivt och övertygande
I en ljussnygg, maskintajt och överjävligt volymstark show på Cirkus summerar bandet karriären fram till nu. Det låter massivt och övertygande. Inte minst i hitbekanta ”Black city”, ”Double nature”, ”Dogwash” och nya ”Angel’s share”.
Dominerar på gott och ont
Som vanligt är det här Ralfs afton. Sångarens kärlek till det han gör skriker konstant. Med det kommer han undan med bultigt mellansnack, den göteborgska vitsvenen och att plötsligt springa ut i lokalen och hångla upp sin egen fru i publiken. En rockpajas som är lätt att tycka om.
Men med en så tydlig bandledare hamnar mycket annat i skymundan. Inte ens den odiskutabelt tuffe trummisen Danne McKenzie lyckas ta plats. Och lite mer balans i bandet skulle göra gott. Åtminstone för dynamiken.
En annan syn på