Hives spottar och fräser som alltid
Publicerad 2011-08-13
till The Hives
GÖTEBORG. ”Tjena dumskallar!”
Ingen kan förolämpa en publik som... ni vet vad han heter.
The Hives har förlorat någonting.
Sitt momentum kanske, för att använda ett fint ord från idrotten.
De pratar om, och spelar låtar från, en ny skiva som aldrig kommer.
Har inget att bevisa
De är inte samma självklara huvudakt som kan samla en hel festival framför största scenen längre.
Och när gruppen synts i media på senare tid har det mest handlat om att de blivit stämda av artistkollegor. Eller köpt gitarrer för flera miljoner kronor.
Ändå uppträder de som om de inte har något att bevisa. De förväntar sig fortfarande att publiken ska älska dem och äta ur Howlin’ Pelle Almqvists hand. Det måste stå i deras kontrakt.
The Hives är klädda i frack och hög hatt, åtminstone till en början. Vilket känns som en syrlig kommentar till rabaldret om huruvida de är skyldiga pengar till exempelvis Cardigans eller inte.
Akut intensitet
Howlin’ Pelle får publiken att klappa takten och jubla genom att bara ställa sig längst ut på rampen, och fråga:
– Vet ni vad som är fel?
Han spottar och fräser och skriker och skäller och avlossar fler oneliners än Cassius Clay. Bandets intensitet är lika akut och dödlig som en hjärnblödning.
Som vanligt, med andra ord.
Kunde ha varit värre
Jag har sett bättre konserter med The Hives. Konceptet börjar bli slitet.
Men jag kollar hellre 13 konserter i rad med Fagerstas finest än en spelning med nån Pitchfork-hyllad indiemupp som står och spelar svår i en timme. Ett vanligt fenomen på Way Out West, kan jag lova.
Elakt mellansnack
Jag tröttnar aldrig på när Nicholaus Arson dammar iväg riffet i ”Hate to say I told you so”. Eller när basgången i ”Walk idiot walk” rullar fram som en stridsvagn. Eller på Howlin’ Pelles elaka mellansnack.
Och ”Patrolling days” kan vara gruppens bästa låt sen albumet ”Tyrannosaurus Hives”.