Hunden saknar bett
Publicerad 2011-06-05
HÄSSLEHOLM. Upp, upp, upp, ner.
För första gången är Bob Hund inte längre det
briljanta band vi så länge blivit bortskämda med.
Jag har sett Bob Hund fler gånger än jag kan minnas. De har alltid haft en högre lägstanivå än många andra bands högstanivå. Därför är förväntningarna alltid fem meter upp i luften.
Kanske blir jag stämd för hets mot rockgrupp när jag säger det här.
Men i kväll anar jag för första gången en liten mättnad hos den gamla hunden med pipan.
Kör nytt material
Visst, Thomas Öberg är fortfarande mästerlig på mellanprat, mikrofonsladdar och monitorer. Connys och Johnnys gitarrspel är alltjämt ett elektriskt unikum. Och låtlistan är precis som vanligt svenska mästerskapen i hisnande låttitlar.
Bandets folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är bland den charmigaste och viktigaste vi har i det här landet. Och det är modigt av dem att låta konserten bestå av nytt
material, snarare än klassiker. Men det mer eftertänksamma Bob Hund har svårt att hävda sig mot en festival som vill festa som fanns det vare sig morgondag, skolavslutning eller midsommarafton.
Oroväckande
Den där sista glöden och ursinnigheten, känslan av att bandet, eller vadsomhelst på scenen närsomhelst kan gå sönder, är borta. Det som brukar göra Bob Hund till en av Sveriges mest underhållande scenupplevelser.
Först femtio minuter in i konserten förgriper sig bandet på en gitarr.
Det är, som ni förstår, oroväckande.
”Ett fall & en lösning” är en elektrisk chock av fornstora dagar. Och ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag” är ungefär lika lång som sin titel.
Men faktum kvarstår. Hunden vaknar för sent i kväll. Försover sig, om ni så vill.