Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ellen, Lena

ROCKBJÖRNEN PRESENTERAS AV

Ett farväl utan glöd

Publicerad 2011-06-10

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus till Judas Priest på Sweden Rock

SLUTET ÄR NÄRA Richie Faulkner och Rob Halford har svårt att tända till under spelningen på Sweden Rock.

NORJE. Visst hettar det till mellan varven.

Som när eldpelarna flammar till i ”Turbo lover” eller då Joan Baez-covern ”Diamonds & rust” når sitt elektriska crescendo.

Men på det stora hela har Judas Priest svårt att tända till i det som ska vara deras avskedsföreställning.

Turnénamnet kan på svenska översättas till ”gravskrift”, vilket signalerar vartåt det barkar hän. Efter en 37-årig skivkarriär är det brittiska stålverket redo att lägga verksamheten i jorden. Ett beslut som känns lika sorgligt som det är förnuftigt.

En av de bästa

Fakta: Gruppen är en av metalhistoriens bästa och mest inflytelserika.

Insikt: Dagens upplaga går nu bara på tomgång och gör faktiskt helt rätt i att lägga ner innan den blir en skymf mot sitt goda namn.

Inget engagemang

Det märks främst i inlevelsen på scen. Förutom nytillskottet Richie Faulkner, som nyligen värvades efter grundaren KK Downings omtumlande sorti, är engagemanget på en blott närvarande nivå. Ian Hill är förvisso ständigt bra på att översvänga med sin bas, Glenn Tipton spelar sina inslag som han bör och Scott Travis lägger takten utan att kräva någon större uppmärksamhet.

Men det märks minst lika mycket i frontmannen Rob Halfords insats. Sedan comebacken i truppen 2003 har prestationerna ständigt sjangserat och är nu långt ifrån värdiga. Han kämpar med de höga tonerna på ett sätt som når direkt smärtsamma proportioner i exempelvis introt till ”Blood red skies” eller i den väldigt krävande ”Painkiller”. Han står ofta med blicken klistrad i scengolvet, rör sig lite ansträngt, saknar många gånger den där speciella pondusen.

Så – ett farväl är det enda rätta. Synd att det inte togs på ett mera värdigt sätt.

Följ ämnen i artikeln