Mörkt & massivt
Publicerad 2011-08-13
Thåström karvar sig in i hjärtat – 
GÖTEBORG. Enda konserten i år.
Kanske inte så konstigt att Thåström är taggad till tänderna.
Vi som har sett Joakim Thåström de senaste åren känner igen både bandet och den visuella inramningen.
En stor del av setet också. Men Thåström känns för den skull inte det minsta rutinmässig i kväll.
Det är nämligen enda spelningen i år, och inga tvivel råder om att han är här för att lämna ett avtryck. Han gör det med en industriskramlig, klaustrofobiskt mörk men samtidigt öppen och sårbar konsert av allt ifrån gamla Imperiet-nummer till några helt nya låtar.
Punkigt mässande
Från inledande magsparken ”Miss Huddinge Centrum 1972” till finalen med ”Die Mauer” är Thåström på tårna, kråmande och diaboliskt viftande med fingrarna. Med Pelle Ossler på poetisk svetslågegitarr till vänster och Anders Hernestam på trummor och Einstürzende-skrammel snett bakom.
I en ny låt, en långsam mörkerblues, sjunger Thåström ”Jag kommer hem nu, mama” och i en annan, mässar han punkigt och monotont om att vara en konstig man.
Det låter inspirerat och lovar och indikerar att en mer elektrisk Thåström är på väg tillbaka.
En känsla som förstärks av en oväntat tung och massiv version av ”Axel Landquists Park” och en rockabillynervig ”Rock’n’roll e död”.
Febrigt intro
För att inte tala om den underjordiskt mörka leveransen av ”Du ska va president”.
Men som så ofta på senare år är det den Thåström som lyfter bort allt det coola och blottar känslor som verkligen karvar sig in i hjärtat.
”Främling överallt”, med sångaren på febrig triangel i introt, och inte minst det långa minnesflödet ”Kort biografi med litet testamente” är nakna känslor i blödande ljus.
En konstig man? Knappast.
I såna här ögonblick känns Thåström snarare som en sällsynt mänsklig artist, på det bästa av sätt.