Episkt & älskvärt av Avicii

Per Magnusson

Skapar Beatle-mania på arenan - och sjunger passionerat med

Ingen kan längre kalla Tim Bergling för ”en som bara trycker på knappar”.

Dear boy Avicii är en artist som fyller sin musik med så mycket känslor att det räcker till 35 000.

På scenen står en snubbe i bakvänd keps och t-shirt. Från min plats, ungefär i mitten av arenan, är han inte större än en tumnagel.

Men tumnagelmannen är stor nog att ha 200 miljoner Spotify-lyssningar på en enda singel. Han är stor nog att ­fylla en nybyggd arena med ett fult namn två kvällar i rad. Och stor nog att ha 35 000 telefoner riktade mot sig, samtidigt som han dikterar publikens allsång till öppningslåten ”Hey brother”, det perfekta mötet mellan soundtracket till ”O brother, where art thou?” och syntar skräddarsydda för Sveriges Exportråd.

Scenriggen är diamant­formad, bakgrunderna är fjälltoppar, rytande lejon och ­animerade brinnande örnar. Allt för att ge konserten en air av ­någonting episkt.

Albumspåren från ”True” får sällskap av pliktskyldiga covers, men för varje Calvin Harris-hit och Florence and the Machine-remix går det en Primal Screams ”Loaded” ­eller en The Latin Kings ”Snubben”. Det säger väldigt mycket om Aviciis genre­löshet och älskvärda lekfullhet att han spelar just den.

Lite mer gay

Jämfört med kompisarna i Swedish House Mafia - som han också hyllar i kväll genom ”Don’t you worry child” - är Aviciis musik lite mer gay, vilket alltid är en komplimang när det handlar om house. Housemusiken föddes på Chicagos gayklubbar på åttiotalet. Avicii har mer kontakt med dess rötter än många av sina EDM-kolleger, vilket jag älskar."

Dessutom verkar han ha en ­lite yngre publik. Hysterin på läktaren påminner nästan om ­modern Beatle-mania. Men euforin handlar mer om musiken och mindre om personkult. När 24-åringen från ­Östermalm zoomas in på storbildskärmarna ser han ut ­exakt som sin publik. Han skulle kunna vara vilken hen som helst med lite för långt hår i nacken och en dosa Göteborgs Rapé i bakfickan.

Pärlband av bästa låtar

I slutet av konserten triumferar Avicii med ett pärlband av sina bästa låtar. Någonstans när debutsingeln ”Seek bromance” går över i ”Dear boy” som går över i ”I could be the one” som går över i ”Levels” når konserten sitt klimax.

Avicii sjunger passionerat med i varje refräng, oavsett om han spelar sin egen remix av Robyns ”Hang with me”, Rihannas ”Diamonds” eller den där guldkantade Etta James-samplingen som tog honom till toppen av världen. Jag tror han kommer stanna där ett tag.

FOTNOT: Meningen ”Housemusiken föddes på Chicagos gayklubbar på åttiotalet. Avicii har mer kontakt med dess rötter än många av sina EDM-kolleger, vilket jag älskar” är tillagd efter reaktioner på stycket ”Lite mer gay” i texten.

Avicii

Tele 2 Arena. Publik: 35 000. Längd: Drygt 2 timmar. Bäst: ”Dear boy”. Oh dear. Sämst: Calvin Harris och Florence Welchs i EDM-sammanhang hårt uttjatade ”Sweet nothing”.