Ingenting kunde stoppa Thåström

Håkan Steen

Ömsint och modigt vinner han ännu ett krig

helskärm

Ingenting verkar kunna stoppa Joakim Thåström.

Inte ens en rosslig hals.

Det finns alldeles för mycket kraft i den här artistens karisma, i låtarna och inte minst i det unikt glödande bandet.

Det är drygt sex år sedan ”Skebokvarnsv 209” kom ut, det första albumet med den nye ”mogne” Joakim Thåström, som plötsligt hellre tittade inåt och bakåt och tillät sig bli lite sentimental än att föra högljudda krig med både sig själv och allt omkring honom.

Han har gjort två lika personliga skivor till efter det, ”Kärlek är för dom” och nya ”Beväpna dig med vingar”, men det känns fortfarande omtumlande att höra vår meste rockrebell sjunga om hur ”jordgubbarna smakade i tant Bertas sommarkvällsberså”. Han gör precis det i den ömsinta ”Samarkanda” på nya albumet, där ett fritt flöde saker som verkligen betytt något för honom får hjälpa till att sätta ord på berusande förälskelse.

Generationer av fans

Det är modigt, och slår dessutom både hårt och djupt in i en publik som till stor del levt hela sina medvetna liv med den här 54-åringens musik som fond.

Längst fram står det tonåringar precis som det alltid har gjort, Thåström är unik på det sättet också, men strax bakom fylls Cirkus upp av människor som inte är lika unga och arga längre men som fortsätter hålla fast vid det de trodde på vid kravallstaketet framför Ebba Grön eller Imperiet trots att livet sedan dess har hunnit fyllas av betydligt fler gråtoner.

Organiskt band

I ”Samarkanda” får Thåström en liten applåd för raden ”som när Whitney sjunger Dolly” och det är bara så... fint. Precis lika ­rörande som i gamla Imperiet-låten ”Kriget med mej själv”, där det blir väldigt tydligt hur djupt den här mannens musik sitter i många. Responsen är överväldigande.

Därmed inte sagt att Thåström har blivit inställsam och trygg. Det här är i mångt och mycket en dovt mullrande rockresa bland hamrande metallskrot i intensivt blinkande motljus.

Det band som vuxit fram bakom Thåström de senaste åren är det mest organiska han någonsin spelat med, och en väldigt stor del av upplevelsen. Pelle Osslers allt annat än ortodoxa hållning till gitarren skär skönt frätande sår i ljudbilden. Anders Hernestams pockande trummor får gamla ”Rock’n’roll e död” att låta som countrypunk från framtiden.

Kämpar med rösten

Thåström tvingas annars kämpa en del i kväll. Han far runt mellan ljusspottarna med maniskt viftande händer och rasar ur sig en mäktig ”Miss Huddinge -72”, men en förkyld hals gör sig påmind efter några låtar och kriget med stämbanden dämpar sedan vissa lugnare nummer.

Men Thåström skiter förstås i det, marinerar rösten med lite öl och pressar den i stället på precis allt den tål.

Den maniska dedikation han laddar in i slutet av ”Kort biografi med litet testamente” driver slutligen upp låten bland de verkliga Thåström-klassikerna.

Och landets genom tiderna bästa rockröst vinner ännu ett krig.

Thåström

Turnépremiär: Cirkus, Stockholm.

Publik: 1 750 (utsålt). Längd: Två timmar. Bäst: ”Kort biografi med litet testamente”. Sämst: Svårt att blunda för röstproblemen i vissa ballader.

Kvällens låtlista

Beväpna dig med vingar

Kärlek är för dom

Miss Huddinge -72

Dansbandssångaren

Aldrig nånsin komma ner

Nere på Maskinisten

... ingen neråtsång

Smaken av dig

Kriget med mej själv

Främling överallt

Axel Landquist park

Låt dom regna

Kort biografi med ­litet testamente

En vacker död stad

St Ana katedral

Samarkanda

Extranummer

Fanfanfan

Du ska va president

Extranummer 2

Rocknroll e död

Sønder boulevard

Här spelar Thåström i vår

Stockholm 27–29/2, Århus 7/3, Köpenhamn 8/3, Malmö 9–10/3, Göteborg 14–16/3,Oslo 17/3, Eskilstuna 22/3, Norrköping 23/3, Örebro 24/3, Uppsala 12/4, Gävle 13/4, Falun 14/4, Helsingfors 18/4.