”Pojkarna har blivit män”

Martin Söderström om den nya NKOTB-hysterin

Pojkarna har blivit män.

Flickorna längst fram är inte flickor längre.

Men hysterin är densamma.

Att säga att nyheten slog ned som en bomb vore att överdriva.

Men att det finns ett oväntat stort sug efter ett återförenat pojkband där ute i stugorna går inte att ta miste på.

Utan att avslöja några siffror kan jag berätta att nyheten om NKOTB:s återuppståndelse från popdöden har lästs på aftonbladet.se så att det står härliga till.

Och om man tänker efter är det inte så konstigt.

Under sin levnadstid sålde New Kids On The Block över 50 miljoner album. En smått ofattbar siffra, som snabbt får en att fundera på om någon artist – oavsett genre – med samma lätthet säljer så mycket plattor i dag, när musiken skvalpar runt som ettor och nollor i ett hav av lättillgänglighet och bandbredd.

50 miljoner skivor.

Det placerar dem i samma division som diverse rockdinosaurier från samma era, som måhända har betydligt större täckning på trovärdighetskontot.

Men ändå.

Nostalgi = cash

Det har blivit till en sanning att de enda som köper skivor är gamla människor.

Det har blivit till en sanning att de enda artister som fyller större konsertarenor nuförtiden är band och artister som hade sin storhetstid innan Internet var mer än bara en febrig William Gibson-fantasi.

Och det har blivit till en sanning att den enklaste vägen till snabba cash i musikbranschen stavas nostalgi.

Att pula ner sina gamla hits på en samlingsskiva tillsammans med en ny låt eller två, för att kittla köpnerven hos forna beundrare något lite extra.

Att samla ihop sina gamla vapendragare och ge sig ut en sväng till.

Spela sina gamla låtar för sin gamla publik, och i tyst samförstånd låtsas som att tiden stått stilla.

Pojkbanden inget undantag

Pojkbanden och deras publik är inget undantag.

Pojkarna har blivit män, och flickorna som stod längst fram och pressades mot kravallstaketet när det begav sig luktar inte längre Hubba Bubba och snattad H&M-parfym.

Men hysterin är densamma. Och kisar man lite med ögonen ser man inte att lille hjärtekrossaren Joey McIntyre faktiskt är närmare 40 än 20.

Det är självfallet varken något konstigt – eller fel – i det.

Hey, Rolling Stones har turnérat världen runt på samma premisser sjukt många gånger nu. Trots att de enligt en närmast enig kritikerkår inte släppt så mycket vettigt på skiva sedan 1981.

Jag inbillar mig att NKOTB-fansen febrar över återföreningen av samma anledningar.

För att det känns tryggt. För att det påminner om en tid som var lite enklare och gick lite långsammare. För att musiken tar dem tillbaka till en tid utan villalån, dagishämtningar och skilsmässopapper.

Eller för att ibland det helt enkelt bara är förbannat kul att dansa och inte tänka så mycket.

Eskapism har alltid varit – och kommer alltid att vara – en av popmusikens främsta, och viktigaste beståndsdelar.

Oavsett om det handlar om rockgubbar eller pojkar som slutligen blivit män.

Läs också: