Bästa boxen nånsin
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-13
The promise: The Darkness on the edge
of town story
ROCK Handen på hjärtat – jag kommer nog aldrig att få lyssna på en bättre box i mitt liv.
Bruce Springsteen gjorde inte ett album under maratoninspelningen som under långa och krångliga och mödosamma former klipptes ner till de tio låtarna på ”Darkness on the edge of town”.
Materialet som blev över hade kanske räckt till fyra skivor till. Eller fem.
Några av låtarna spelades in av andra artister. ”Fire” gavs exempelvis bort till rockabillyartisten Robert Gordon. Southside Johnny gjorde ”Talk to me”. Patti Smith spelade in ”Because the night” och fick sin första och hittills enda hit.
Andra spår sparade Springsteen till senare album som ”The river”. En hel del presenterades på ”Tracks”, boxen från 1998 som samlade ihop en stor mängd av Springsteens outgivna diskografi.
Romantiskt vykort
Men nya boxen visar att det fanns mer, mycket mer. Originalalbumet är inspelningarnas svartvita kärna. Men runtomkring sprakar outtakes och filmklipp och konserter i fyrfärg.
De ”förlorade” låtarna är ett romantiskt vykort från ett ungt USA som inte finns längre. Det känns som att Springsteen sitter vid en jukebox i filmen ”Sista natten med gänget” och halsar milkshake och bränner sina sista pengar på Motown, flickpop, Phil Spector och Beach Boys.
Absoluta höjdpunkten
Jag har samlat på bootlegs från ’78-turnén sen jag fick köra moped lagligt. Och att nu få se en tidigare okänd inspelning av en hel konsert på dvd från Houston, Texas, är den absoluta höjdpunkten.
Bruce och resten av E Street Band spelar som vettvillingar. Setlistan är ... sjuk.
I boxens magnifika dokumentär försöker Springsteen själv att förklara vad som händer mellan honom och publiken efter han räknar in E Street Band och låtarna slår på efterbrännkammaren:
”1,2,3,4... whump”.
Precis så är det. Precis så känns det. ”Whump”.
Fem plus? Jag hade kunnat sätta sjuttiosex.