Lindrande låtar med en doft av The Band
Publicerad 2012-02-16
Winhill/Losehill - ”Swing of sorrow”
POP Vad håller jag på med? Oavsett vad man sysslar med tror jag det är viktigt att fråga sig det i bland. I dag är en sådan dag. För i vilket annat yrke ställs man inför uppgiften att kritisera någons sorgarbete? Processen kring skivan ”Swing of Sorrow” börjar när sångaren och låtskrivaren Jonas Svennem Lundberg förlorar sin mor i cancer.
Winhill/Losehills debut är ett resultat av de känslostormar en sådan förlust för med sig. Inför albumsläppet har Umeåbandet turnerat tillsammans med Deportees. Och precis som vännerna hämtar de lika mycket inspiration från folkrock, dammig vintagesoul och gospel som popmusik. Men där Deportees med modern envishet blickar framåt, är Winhill/Losehill mer trogna sin rockhistoria. En The Band-våt dröm vilar över projektet, hela vägen från den träskdoftande albumtiteln och Jonas Svennem Lundbergs sätt att sjunga till arrangemangen som verkar ha vuxit fram med samma sävliga snårighet som multiinstrumentalisten Garth Hudsons skägg.
Winhill/Losehills respekt för hjältarna är både en styrka och en svaghet. Men vad de förlorar i originalitet kompenserar de med massor av själ, hantverksskicklighet och god vilja. Det vilar någonting mänskligt och trösterikt över musiken.
”Swing of sorrow” är ett nitton spår och åttiosju minuter långt dubbelalbum. Det är ett utmanande format. Hade ens The Bands ”The Band” eller Van Morrisons ”Moondance” varit lika briljanta dubbelt så långa? Och som lyssnare kan man inte låta bli att fundera över vilken oemotståndlig helhet höjdpunkter som ”Oh Lord”, ”Tell her she’s the light of the world” och ”Those same damned days” skulle ha utgjort lite tätare tillsammans.
Men det kan egentligen kvitta. För om ”Swing of sorrow” tjänat sitt syfte, om inte att läka, så åtminstone lindra några sår, är hela segern vunnen.