The Coral har lämnat lekstugan

Men de har blivit lite för tillgängliga

Sex unga brittiska popluggar släpper sitt fjärde album och jag sitter och tänker på – Weeping Willows.

Nog för att både The Coral och melankolikerna från Södermalm alltid haft en stor fäbless för 60-talet i både musik och estetik, men The Coral var ju bandet som fick den mörka psykedelian och de skruvade taktbytena att bli märkligt klibbiga hits.

Vi har inte riktigt känt bandet från Hoylake som Roy Orbison-romantiker. På ”Roots & echoes” släpper James Skelly emellertid fram croonern inom sig, och när han gör det som mest skulle någon troligen kunna lura i mig att det var Magnus Carlson bakom micken.

Särskilt som The Coral, precis som Weeping på senaste albumet, tycks ha gått in för att skala av. Låtarna och refrängerna i fokus, gärna med en twangig gitarr nånstans i fjärran.

Vilket resulterar i en del ypperligt snygg pop, som singeln ”Who’s gonna find me”.

Men trots att The Coral tidigare ibland kunde bli väl lekstugemässiga händer det att man saknar det.

Ambitionen att bli tillgängligare gör nämligen att en del låtar glider förbi utan att lämna några avtryck alls.

Bästa spår: ”Jacqueline”.

The Coral

Roots & echoes (pop)

http://wwwc.aftonbladet.se/noje/musik/puls-topp.html

Håkan Steen