Stenhårt, brutalt – och inbjudande

Bandet har en passion som känns i magtrakten

helskärm

Repertoaren är så brokig och omfattande att ens uppenbara invändningar är överflödiga.

Det saknas ju några favoritlåtar. Ett halvfullt Annexet är inte på något lördagsmuntert topphumör.

Tur då att Mastodon gör precis vad de ska. Och därmed gör precis rätt.

Tjogtalet låtar med Atlantas främsta bidrag till finsmakarnas rockscen är en stundtals svindlande upplevelse. Som gör att man som åskådare stundtals förlorar markkontakten.

Detta är näst intill oundvikligt då en så mångfasetterad grupp får möjlighet att bre ut sig över en och en halv timme och – efter flertalet festival- och förbandsframträdanden i Sverige – ges tillfället att högfärdigt visa upp sin bredd och intrikata egensinne som huvudakt.

Föredömligt arrangerat

Därför blir det stenhård dubbelkaggemetal i ”Megalodon”, spastikrytmiska utgjutelser i ”Capillarian crest”, effektförvrängd sång i ”Circle of Cysquatch” och refrängstarkt progstök i ”All the heavy lifting”.

Med en sobert sansad show, där ständigt färgskiftande lampor sveper likt sökarljus över de församlades huvuden, och ett mellansnack som oftast ersätts av röstsamplingar är det tydligt att det är musiken som för kvartettens talan. Och den berättar sannerligen mer än tusentalet ord.

Den är ekvilibristiskt trasslig, brutalt konfrontationssökande och vänligt inbjudande på samma gång. Föredömligt arrangerad och framförd med en passion som känns i magtrakten.

Sparade hits

Därför blir evidenta reservationer enbart påpekanden utan större betydelse. ”The wolf is loose”? ”The czar”-sviten? ”Oblivion” eller ”Divinations”?

De kommer – tillsammans med den stora publiken – nästa gång. Förutsätter jag.