Avslappnat R.E.M. har slutat oroa sig
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-03-04
R.E.M. - Collapse into now
ROCK Efter trummisen Bill Berrys avhopp från R.E.M. 1995 gick trion från Athens, Georgia in i en lång period av sökande. Efter musikalisk identitet men också efter relevans.
Gruppdynamiken var helt uppenbart förändrad utan Berry, sångaren Michael Stipe kallade nya R.E.M. för en hund med tre ben, och efter det tidiga 90-talets monstersuccé hade bandet plötsligt en massa förväntningar att leva upp till.
Det kan mycket väl ha varit för att göra sig av med de förväntningarna som R.E.M. började spela in lågmält svävande, mer svårfångade album.
På förra albumet ”Accelerate” kändes det dock som att R.E.M. hade slutit fred med sin historia, det var OK att vara R.E.M. igen, och de lät åter mer koncisa och ganska befriande orienterade mot Peter Bucks ringande gitarr. Som de hade gjort i slutet av 80-talet. Ibland nästan väl mycket så, som att de ”försökte vara R.E.M.”.
”Collapse into now” är en fortsättning på det, men med större bredd och självförtroende. Basisten Mike Mills har jämfört stämningen på plattan med klassiska karriärtoppen ”Automatic for the people”.
Jag kan förstå vad han menar med det, inte minst i akustiska nummer som ”Uberlin” och ”Oh my heart”, även om delar av den här skivan är avgjort taggigare.
Den låter också som verket av ett band som slutat jaga relevans och nya grandiosa konstnärssteg. De har heller inga tydligare politiska ambitioner den här gången. I stället försöker de bara göra något de verkligen gillar.
Vilket bland annat tar sig uttryck i att de har spelat in såväl i New Orleans och Nashville som klassiska Hansa-studion i Berlin, för att fånga tre ganska olika sorters pophistoriska vibrationer.
Och så släpper de in oväntat mycket gäster, som Peaches, Eddie Vedder och Hidden Cameras-ledaren Joel Gibb.
Gibb har avgjort lyssnat en hel del på R.E.M. i sina dar men i den mandolinringande ”It happened today” känns det som att R.E.M. snor tillbaka, med Hidden Cameras-kryddning kvar på toppen.
”Alligator_aviator_autopilot_antimatter” har verser som får mig att tänka på The Creeps ”Ooh I like it!” men är framför allt en rolig rocksmäll med Lenny Kaye på gitarr.
Det är ändå några Stipe-drivna lågmäldheter som stannar kvar längst. Inte minst finalnumret ”Blue”, där sångaren virar in sig i ekande gitarrer och Patti Smiths omfamnande röst.
Stipe konstaterar: ”this is my time and I am thrilled to be alive”.
Jag hör inget ”intala sig själv” i den raden, det låter verkligen som att han menar det. Och det präglar hela ”Collapse into now”.
Det är en skiva av ett band som slutat oroa sig för var de står, och inte minst därför känns den relevant.