En ogräddad 80-talskaka
Publicerad 2014-08-01
La Roux
Trouble in paradise
Polydor/Universal
POP Är det Simon Le Bons seglarskor som står därborta?
Mitt i skivan hade få blivit förvånade om så hela båtjäveln från Duran Durans musikvideo till ”Rio” dundrade rakt ut genom högtalarna.
Alternativt att Bananarama ska knacka på, stövla in och slänga ut tv:n genom fönstret.
Utgångspunkten – musiken, estetiken, omslaget – är väldigt 80-tal. Synthpopen hade passat i gamla tv-programmet ”Bagen” med Cia Berg, precis efter ”China in your hand” med T’Pau. Kavajärmarna blir kortare och kortare för varje lyssning. Till slut sitter de strax söder om armhålan.
Albumtiteln är säkert en kommentar till turbulensen efter det självbetitlade debutalbumet från 2009. Sångerskan Elly Jacksons scenskräck fick henne att tappa rösten. Och producenten och låtskrivaren Ben Langmaid lämnade projektet mitt under inspelningarna av ”Trouble in paradise”.
Langmaid kallar sin ersättare Ian Sherwin för idiot. Sherwin var tydligen, enligt en intervju med Sunday Times, orsaken till att Ben Langmaid drog.
Hur uppbrottet påverkat musiken är omöjligt att säga, men albumet är inte riktigt färdiggräddat. Låtarna ”Uptight downtown” och ”Kiss and not tell” är lika beroendeframkallande som lösgodis. Men resten av spåren är ofta svaga kopior av varandra.
Dessutom hamnar allt i skuggan av signaturmelodin ”Bulletproof”. Att lyssna på den känns fortfarande som att fylla en spruta med 100 procent kul och injicera rakt in i armvecket.
Det är inte lätt att följa upp supersinglar. Misstänker att ”Bulletproof” kan ha samma status som mästerverket ”Girls just wanna have fun” om några år.
Bästa spår: ”Uptight downtown”.