Man applåderar tills ljuset tänds

Markus Larsson

Winnerbäck får Markus Larsson att kapitulera

GÖTEBORG. Det börjar bra.

Mycket bra.

Det här kommer bli en av höstens stora succéer.

Jag saknar inte Hovet.

Speciellt inte i kväll.

Om Winnerbäck hade gjort ännu en turné med sitt ständiga och mest folkkära kompband skulle resultatet blivit, tja, ännu en turné.

Men tack vare den nya sättningen – akustiska gitarrer, mandoliner, banjor, ståbas – får musiken ett djupare folksväng och en mer attraktiv klang.

Man saknar inte ens Jens Backs breda pianofyrverkerier.

Backs centrala scenroll ersätts här av Anders Nygårds och Malin-My Nilsson. Det slår verkligen gnistor om deras fioler.

Knätofs och träskor

Ofta låter det som att svenskt spelmanslag med knätofsar och träskor och björkris i håret ramlat in på en irländsk pub.

Och det är nånstans mellan Näcken och Waterboys ”Fisherman’s blues” som Lars Winnerbäcks vemodiga texter och melodier hör hemma.

Stora delar av konserten domineras av ballader och senaste albumet ”Daugava”. Stämningen är nedtonad, sparsam och behärskad.

Det känns som att Winnerbäck håller tillbaka, att han sparar explosioner och krut till senare.

Det har han råd med.

Unikt samspel

Han har genom åren byggt upp ett unikt och starkt samspel med sin publik.

Han vet hur han ska regissera dem.

Och finalen börjar med ”Hugger i sten”.

”Lasse” hinner bara sjunga några ord innan fansen tar i så att läktarna knakar.

Winnerbäck slår ut med armarna och ser nästan generad ut.

Samma kalabalik utspelar sig sen i ”Kom ihåg mig” och i pianoversionen av ”Elden” och i ... vartenda extranummer.

Jag är vanligtvis ingen större vän av Winnerbäcks musik.

Men till slut måste jag släppa mitt anteckningsblock, ställa mig upp och ge honom en applåd som varar tills lamporna tänds och publiken börjar gå hem.