En gripande stund
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-16
Joakim Thåström har garden nere
Skebokvarnsv. 209 (rock)
”Vi byggde vår stil på en helig allians av tre ackord och sur Tirnave/Det sistnämnda var Systembolagets just då billigaste medicin med en pikant smak av terpentin.”
Det är Joakim Thåström och en enkel akustisk gitarr, och han sjunger om The Haters, bandet som blev Ebba Grön.
Det är Joakim Thåström med garden nere, självutlämnande på ett sätt som vi aldrig hört förut.
Det är den Thåström som en gång skrev ”Kriget med mig själv” och ”Höghus,
låghus, dårhus” som återvänt. Äldre och kanske visare, nu med modet att släppa in små stråk av sentimentalitet i sina sånger.
Han sitter vid pianot eller med gitarren och sjunger avskalade ballader om 48 år av liv. Går på sina gamla gator i Rågsved, adresserar samvetstyngda brev till vänner och kärlekar från förr, berättar om sin tid i Köpenhamn och sliter bort alla coolhetsfilter i viljan att beskriva blind förälskelse.
I ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” hyllar han en gammal hjälte, den bortgångne sångaren från amerikanska Gun Club. Alla skavanker blottade i den röst som brukar kallas landets bästa. Strax bakom skaver Ossler fram klaustrofobi på rostiga slidesträngar.
Det är en gripande stund. En av många på höstens mest omtumlande svenska album.
Bästa spår: ”Brev till 10:e våningen”.
Håkan Steen