Wo-ho-ho-na-na-na

Markus Larsson

Magnus Uggla gör tramsig humpa-bumpa-rock

Pärlor åt svinen (pop)

Åh. Åh. Åuuååå.

Magnus Uggla är tillbaka med en ny skiva. Na na na. Den heter ”Pärlor åt svinen”. Wou-uuoo. Plattan innehåller – wo-ho-ho – elva spår. Åh. Åh. Åuuååå. Det är full rulle mest hela tiden. Oh oh oh.

Nej, nu räcker det.

Man kan inte med att skriva recensioner som liknar Ugglas låtar och texter.

Det går ju inte att läsa skiten. Och det är om möjligt ännu svårare att lyssna på ex-provokatörens musik.

Vilket är rätt förbryllande.

Uggla kan vara både giftig och fyndig i intervjuer. Och han driver en smart och stundtals väldigt underhållande blogg.

Att samma person sen sätter sig ner och skriver kramgo humpa bumpa-rock för vuxna människor som borde veta bättre är för mig en gåta.

Albumet innehåller några gram av den Magnus Uggla som en gång i tiden gjorde vass och streetsmart glamrock.

Jag gillar framför allt den sentimentala balladen ”Du och jag mot hela världen” där Uggla sjunger om tiden då han brukade värma upp med Slade och Silverrom.

Där känns det i alla fall som att han har jobbat på melodin i minst 20 minuter.

Men resten av skivan är bara en lång 80-talsrockig dagisramsa om knullkompisar, coverband, den nyrika noblessen, om att äta sig tjock framför tv:n och oj oj oj och åh-åh-åaaaou.

Det låter med andra ord som allt annat Uggla släppt sen ”Den döende dandyn”.

Det är ett förbannat trams, trams, trams.

Inget annat.

Bästa spår: ”Du och jag mot hela världen”.