För trött, Fu Manchu
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-04-04
Fu Manchu är på många sätt idealiska som liveband.
Deras jämntjocka riff passar lika bra att tillbakalutat gunga med i som att röja till. Synd bara att Scott Hill inte är någon vidare rolig frontman och att låtarna är så lika.
Senaste skivan "California crossing" är det mest fokuserade och skärpta Fu Manchu gjort hittills. Så det som låter bäst och ger det mest bestående intrycket är när de går igång på låtarna därifrån. Men det bromsande problemet, som de för övrigt delar med stoner-kollegerna i Queens of the stone age, är att de inte har någon frontman som gnistrar på scen precis.
De kommer långt med enbart tungt gungande riff, men med ännu mer publikkontakt skulle de kunna få musiken att lyfta på allvar.
Nu blir det mest inåtvänt skostirrande från bandet, vilket kan fungera okej när de drar igång nästan meditativt svängiga låtar.
Då önskar man att de skulle släppa tyglarna helt och bara flumma vidare. Ändå känns det som om de skulle kunna göra något mer av sin stenade rock.
Men är man på gott humör och vill ha något lagom okomplicerat och samtidigt lagom tungt och rockigt så lär man vara mer än nöjd med Fu Manchus spelning.
Fu Manchu Plats: Göta Källare, Stockholm. Publik: Runt 800. Tid: En och en halv timme. Bäst: Det blytunga riffandet. Sämst: Det blir sövande ibland när låtarna liknar varandra. Fråga: Hur coolt skulle det inte bli om de flummade loss ännu mer?
Johanna Strömqvist