Kärleksfullt och udda skrammel

Håkan Steen

Neil Young – Le Noise

ROCK När det blev känt att Neil Young hade spelat in ett album med Daniel Lanois som producent trissades förväntningarna upp lite extra mycket.

Lanois är trots allt en av vår tids verkligt stora producenter. Mannen har satt sin karaktäristiska ljudsignatur på moderna klassiker som ”The Joshua tree” med U2, ”Yellow moon” med Neville Brothers, ”Wrecking ball” med Emmylou Harris, Ron Sexsmiths debutalbum och, inte minst, Bob Dylans ”Oh mercy” och ”Time out of mind”.

Inte videor som lockade

Men Neil Young är Neil Young. Det var förstås inte Lanois insatser på något av nyss nämnda album som lockade honom. I stället hade han fastnat för en serie Youtube-videor med Lanois band Black Dub Collective, filmade i Lanois studio i Silver Lake utanför Los Angeles.

Young, som efter första ”Archives”-volymen uppenbarligen har snöat in på multimedia (den här plattan släpps i otaliga olika format), ville att Lanois skulle spela in och filma honom när han sjöng nya låtar med akustisk gitarr.

En bit in i arbetet frågade Lanois om Young inte ville testa att köra sin elgitarr genom de nogsamt riggade förstärkarna. Vilket slutade med att Young spelar elgitarr, och bara elgitarr, på sex av plattans åtta låtar.

Låter på nya sätt

Lanois pratar passionerat om hur han jobbat med att få såväl Youngs distdån som det akustiska att låta på nya sätt, och hur han med olika tricks har försökt krana ur så mycket känslor som möjligt ur sin kanadensiske landsman.

Om Youngs senare album kretsat kring socialt engagerade ämnen som kring och miljöbilar vänder han sig här ofta inåt och sjunger om kärlek och minnen. Eller låter den stora värden möta den lilla.

”Hitchhiker” är en självbiografi om ungdomsåren där inte minst forna tiders drogvanor avhandlas öppenhjärtigt. ”Walk with me” är en naken kärleksförklaring till tordönsgitarrer.

Udda framförda

Och ”Le Noise” hör utan tvekan till det mer laddade vi har fått från det här hållet de senaste tio åren.

Det är klassiskt skrivna Neil Young-låtar, om än lite udda framförda. Och kanske är det bara för att jag inför plattan hann bli nyfiken på hur Young och ett band skulle kunna låta i en mer typisk Lanois-inraming. Men jag kommer inte förbi känslan av att det borde ha gått att vinna ut ännu mer ur de här låtarna med mindre begränsande förutsättningar.

För även om gitarrlarmet kan imponera är det de två akustiska numren, ”Love and war” och indianeposet ”Peaceful Valley Boulevard” som verkligen biter sig kvar i minnet.