En kavalkad av ängsliga stölder
Uppdaterad 2012-02-24 | Publicerad 2012-02-23
Andreas Johnson - ”Village idiot”
POP Oväntat få förstår det men vid sidan av teknikutvecklingen är det mer än något annat stölderna som driver popmusiken framåt.
Någon hör något och skruvar till det med sin egen twist och blandar med något annat varvid en tredje snappar upp och blandar det vidare åt sitt håll.
På så vis korsbefruktas popen hela tiden och fortsätter att låta ny och levande trots att takten, skalorna och ackorden ofta är ungefär desamma.
Men det handlar extremt mycket om att sno snyggt, och alltid om att lägga till något litet eget på vägen.
Antingen är man popnördigt sofistikerad som Per Gessle och lånar så delikat att få alls tänker på det.
Eller också gör man som Håkan Hellström och översätter textrader rakt av från engelska till svenska och får något att hända bara av den nya känslan i orden och hur de sjungs.
Man kan också göra som The Ark och marschera in och deklarera högljutt och stolt i hela sitt uttryck var man kommer från utan att skämmas det minsta lilla.
I andra ändan av skalan har vi den dåligt snodda rocken. Den utan visioner och kreativitet, som lånar av ängslan snarare än passion.
Det är ofta där någonstans som vi brukar hitta Andreas Johnson. Likt en annan egentligen begåvad artist med förmodat god smak, Brolle Jr, har stockholmaren tagit så många förvirrande stilsteg att möjligheterna till en gedigen egen karriär med trogna fans ständigt minskar. Det som blir kvar är den konstgjorda andningen: Melodifestivalen, ”Ladies night”, idrottsgalorna, företagsjobben och lekprogramssvängen i tv.
”Village idiot” rymmer både fäblessen för Beatles och gammal glamrock som Andreas Johnson visade redan på skivdebuten med Planet Waves och en hel del av den pomparock som för ett decennium sedan gav honom en världshit med ”Glorious”.
Producenten Peter Kvint gör som alltid ett ambitiöst jobb men låtarna som han och Johnson ritat ihop blir tyvärr sällan mer än – just det – dåligt snodd rock.
Melodifestivalsingeln ”Lovelight” låter, vad Johnson än säger, som ett lite fattigt Suede-försök. Och hur man orkar skriva klart en låt som ”Buzzin’” när ”Dance with somebody” med Mando Diao redan finns är de facto ganska svårt att förstå.
Fler liknande exempel finns, om man vill, men slutsatsen blir ungefär som den brukar bli. Andreas Johnson doppar tårna i lite för mycket utan att riktigt bottna någonstans. Sedan försöker han täcka över med flådig stadiumproduktion och en röst som är onödigt mån om att pressa fram alla känslorna på en och samma gång.
Vad vi ska med det till går onekligen att fundera på.