Keys lyxsoul luktar Prince – och Oprah

Markus Larsson

helskärm

The element of freedom (RNB)

Ifjol gjorde Alicia Keys en uppmärksammad intervju i amerikanska popmagasinet Blender.

Hon satt i en loge i Köpenhamn och käkade macka. Mellan tuggorna sa hon, så där lite i förbifarten, att gangsta rap bara är en ploj. Genren finns egentligen inte. Reportern höll givetvis på att svälja tungan.

Jodå, Alicia Keys menade att gangsta rap är en konspiration som sponsras av amerikanska staten. Syftet är att få svarta människor att mörda varandra. Hon påstod också att myndigheterna och media indirekt låg bakom morden på Tupac Shakur och Biggie Smalls.

Woo-hah.

Citaten stoppade Alicia Keys präktiga image på en pinne och grillade den över öppen eld. Keys tog snabbt tillbaka sina uttalanden och sa att hon blivit missförstådd. Och med tanke på vem som är amerikansk president i dag – förnamnet börjar på bokstaven b – var det nog ett klokt beslut.

Tydligen har pr-strategerna även lyckats sätta ett koppel på soulstjärnans mest hysteriska utbrott i skivstudion. Det låter inte som att Alicia Keys fjärde studioalbum är inspelat av en knallkork från tv-serien ”Arkiv X”. Det är, som vanligt, inkännande och lyxig Hollywood-soul.

Majoriteten av låtarna handlar om olycklig kärlek och den dubbelbottnade och obarmhärtiga friheten efter att ett förhållande tagit slut. Alicia Keys sjunger om att kärlek är en sjukdom och hur svårt det är att sova med ett krossat hjärta.

I singeln ”Doesn’t mean anything” – en låt om att inga materiella saker i världen spelar nån roll när kärlek gör slut och försvinner – bygger Alicia Keys åter igen upp perfekta stämmor över en ny och enkel melodi som lika gärna hade kunnat ha släppts 1965.

Pianoackorden i ”Wait ’til you see my smile” är inte det enda på skivan som påminner om gammal och vit och långhårig radiorock, i det här fallet Supertramps ”The logical song”. Och Prince är aldrig långt borta. På sitt debutalbum gjorde Alicia Keys en cover på Princes ”How come U don’t call me anymore” . Här spökar trummorna från ”When doves cry” i ”This bed”.

Men ibland blir Alicia Keys bredd och tilltal irriterande. Likt förebilden och idolen Oprah Winfrey vill hon kommunicera med så många samtidigt att hon till slut inte når fram till nån. Då blir musiken lika banal och opersonlig som amerikansk eftermiddagstv.

Dessa stunder sammanfaller ofta med att Alicia Keys sitter vid pianot och tomgångsweilar. Sången spräcker speglar och glas, utan att säga nåt särskilt.