Lana del Ray slår sina tvivlare på fingrarna
Publicerad 2013-04-09
Får fansen att glatt skrika ”vi är födda att dö”
Det var som...
Lana Del Rey överträffar förväntningarna med råge.
Men de hade å andra sidan hunnit sjunka så djupt att man var tvungen att använda ekolod för att hitta dem.
Det pinsamma framträdandet på det amerikanska humorprogrammet ”Saturday night live” i januari i fjol höll på att knäcka Lana Del Reys liverykte för all framtid.
Många kritiker och hatare på sociala medier kunde inte ta albumet ”Born to die” på allvar efteråt. Det dröjde ett bra tag innan skivan omvärderades och fick en rättvis topplacering på årsbästalistorna 2012.
Men inför den första konserten i Sverige finns misstanken kvar att Lana Del Rey är en blek liveartist. Danska tidningar sågade exempelvis turnén sönder och samman och dumpade delarna i svarta plastsäckar.
Men redan i inledningen, när Lana Del Rey viskar att hennes pussy smakar som ett populärt läskeblask, står det klart att glåporden har varit överdrivna. Hon sjunger oväntat bra inom sitt begränsade, halvsovande register.
Imponerande låtar
Men det mest imponerande är låtmaterialet. Elizabeth Woolridge Grant som hon egentligen heter har bara släppt en och en halv skiva i namnet Lana Del Rey. Ändå har hon fler hits och starka låtar än många andra artister lyckas skrapa ihop på 20 år, om ens då. I skenet av det blir den dimmiga versionen av Nirvanas ”Heart-shaped box” bara onödig.
Dessutom är det svårt att inte gilla en artist som namndroppar Bruce Springsteen, inspirerats av hårt stiliserad filmnoir från Hollywood och verkar förälskad i Guns N’ Roses självupptagna och grandiosa dekadens på albumen ”Use your illusion I-II”. I merchdisken säljs t-shirtar med revolvrar och rosor och Lana gör även, precis som Guns N’ Roses, en cover på ”Knockin’ on heaven’s door”.
I en tid där hitmusik helst ska vara positiv och perfekt är det uppfriskande att Lana Del Reys låtar verkar existera i ett rus som framkallats av ”don’t give a fuck”-cocktails med rödvin och sömntabletter. Publiken skriker glatt med om att de är födda att dö.
Pliktskyldiga proffs
Men trots allt det – emellanåt blir musiken inte alls lika förtrollande och förföriskt vacker som på skiva eller Youtube. Bandet spelar som pliktskyldiga studioproffs och Lana Del Reys utstrålning krymper i strålkastarljuset.
Konserten går lite för ofta ut på att en artist i grön klänning står och viskar framför en videoskärm som visar coola bilder. Och inte så mycket mer.
Recension
Lana Del Rey
Annexet, Stockholm. Publik: 4 000. Längd: 85 minuter. Bäst: ”American” och ”Gods and monsters”. Sämst: Att hon inte gör ”Ride” i indianskrud. Fråga: Hur bra låter inte Mazzy Star i högtalarna före spelningen?
Hela låtlistan
Cola
Body electric
Gods and monsters
Blue jeans
Born to die
Heart-shaped box
Carmen
Million dollar man
Blue velvet
American
Without you
Knockin’ on heaven’s door
Ride
Summertime sadness
Burning desire
Video games
National anthem