Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Hildegard, Magnhild

Kaxigt värre, Sahara

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-03-13

NEW YORK. 11 mars 2002. Tjejerna i Sahara Hotnights borde skriva upp det datumet. Det var då de knäckte CBGB´s med punk.

Sahara Hotnights

The Plan

Plats: CBGB´s, New York.

Publik: Knökfullt igen.

Längd: Fem svenska timmar. Bäst: Hotnights gör en grym version av Ramones "Rockaway Beach".

Sämst: Att publiken inte förstår mer av The Plan.

Fråga: Är alla från Robertsfors lika respektlösa?

Ja, fråga mig inte hur det går till.

Men på något sätt lyckas fyra blyga, småtruliga 20-åringar från Robertsfors i Västerbotten gå upp på scenen där punken föddes och visa var det hårda skåpet ska stå.

Flera gånger under kvartettens ursinniga utbrott till spelning ser jag såna CBGB"s-veteraner som Andy Shernoff från Dictators bara stå och gapa.

De verkar inte ha varit med om något liknande sen " ja, vi ska väl inte överdriva.

Men de är impade.

Det är jag med.

Framför allt fattar jag inte vad det är som händer med dem.

Jag har under dagarna

här på Manhattan sett rätt mycket av de unga damerna och privat är de i mina ögon blyga, försynta och väldigt snälla.

Men så fort de ställer sig på scen förvandlas Maria, Jossan, Jennie och Johanna till den här fruktansvärt kaxiga, elaka, aggressiva, respektlösa, vrålande och numer också snuskigt tajta punkmaskinen.

Doktor Jekyll och Mrs Rock ´n´ roll, typ.

Jag säger det igen:

Det krävs tur och offervilja, men om det är något svenskt band som ska kunna slå sig in på den amerikanska marknaden på allvar är det Sahara Hotnights.

Den stora höjdpunkten på CBGB"s är för övrigt extranumret - en furiös, våldsamt snabb version av Ramones "Rockaway beach". Med den sluts cirklarna på CBGB"s - där Ramones debuterade och i många år var husband - och det är inte bara jag som upplever som direkt rörande.

The Plan gör inte riktigt samma intryck på New York-publiken. Det förvånar, ty älskvärt excentriske Teodor Jensen och hans mannar utgör inte bara ett osedvanligt originellt, egensinnigt och passionerat litet rockband - de levererar semi-hits som "Mon amour" och "Slow fall" med en helvetisk skärpa.

Kanske kräver de en annan tillvänjning.

Det är i så fall den amerikanska publikens problem - inte The Plans.

Sammanfattningsvis kan de båda svenska showcase-kvällarna på Manhattan - som också inkluderat Nicolai Dunger och de mindre kända akterna Jack Brothers, Yellowtree, Maryslim, Geller och Left Hand Solution - beskrivas som klart lyckade.

Bitvis till och med succéartade.

Nu åker hela sällskapet vidare till Austin i Texas. Inget talar för att det blir mindre roligt där.

Per Bjurman

Följ ämnen i artikeln