Norah Jones – ”Little broken hearts”

Håkan Steen

Norah Jones

helskärm

POP Det är tio år sedan debuten ”Come away with me”, som sålde i över 20 miljoner exemplar och nominerades till fem Grammys, men Norah Jones slåss fortfarande mot det som en skribent kallade ”the Starbucks stigmata”.

Trots att den 33-åriga New York-sångerskan nu är framme vid sitt femte album och för varje skiva försökt kliva lite längre bort från producenten Arif Mardins softa succésound lever bilden kvar av singer-songwritern vid pianot som gör pop med tillbakalutad jazzkänsla. Den sortens musik som tenderar att ligga och puttra i högtalarna, och även säljas, hos amerikanska kaffekedjan Starbucks.

Omöjligt är inte att ”Little broken hearts” blir skivan som slutligen tar henne bort därifrån. Redan album­omslaget, en parafras på affischen till Russ Meyers kultfilmsklassiker ”Mudhoney”, indikerar det men inte minst handlar det om att Danger Mouse har producerat. Brian Burton, som han egentligen heter, är ena halvan av Gnarls Barkley och Broken Bells och tillika producent åt namn som Beck och The Black Keys. Han hade med Jones som sångerska på sitt spaghettivästernalbum ”Rome” och de trivdes så bra ihop att de i all hemlighet började jamma fram låtar tillsammans.

De sessionerna ligger till grund för det här albumet. Ihop med Danger Mouse tar Jones separationstemat från förra albumet ”The fall” in på ett ännu mörkare, ödsligare, mer atmosfärbaserat spår.

Tack vare den spartanska, snyggt oputsade produktionen får sånger om sorg, svek, saknad, hämndlystnad och ånger rätt sorts mylla att gro i. Jones pop drar ibland åt det lätt dansanta men oftare åt Tom Waits- och Chris Isaak-stämningar.

Det är nästan så man hoppar till när hon sjunger om de närmast blodtörstiga hämndkänslorna i ”Miriam” eller blottar en så rak svartsjuka som den i rökblå nattballaden ”She’s 22”.

Den jammiga andan som skivan blivit till i – ofta med Jones och Danger Mouse helt ensamma i studion – har ibland inverkat på själva låtskrivandet. Somligt är kanske väl ”anything goes”-präglat.

Men som karriärsteg är ”Little broken hearts” utan tvekan en välbehövlig skiva för Norah Jones. Nu har hon fler vägar än någonsin att ta sin talang vidare på.