Lägger krokben för en ganska bra låt

Håkan Steen

Marie Fredrikssons nya singel är dammigt paketerad

helskärm

ROCK Marie Fredriksson är något av det allra bästa vi har. Inte många sångare i det här landet kan få så mycket att hända med en poptext som hon.

Det hon förmår krama ur nya singeln ”Kom vila hos mig” – hennes första på sju år – är inget undantag. Hon säger i en ny TT-intervju att allt jobbigt som hon har varit igenom de senaste tio åren har gjort rösten mörkare och tyngre men att den bara blivit bättre av det. Jag håller med, den sträva men kraftfulla leveransen av den här texten klär det tröstande temat fint.

Problemet är själva låten, skriven av maken Micke Bolyos. Eller egentligen inte så mycket kompositionen – ganska klassiskt skuren svensk rock med små finurliga lån från LeMarc och Scocco – som produktionen.

Helt oväntat tågar den sortens svenska 80-tal som inte skämdes för att vara stort, dyrt och lite klumpigt in i högtalarna. Ekande gitarrer tuggar under ännu mer ekande keyboardmelodier och bilder av ”Badrock”-affischer, svarta skinnbyxor och Dan Hylander i uppkavlad kavaj flimrar förbi på näthinnan.

Det var ett hejdlöst populärt sound då, men till skillnad från mycket annat ur samma era som hunnit bli både hippt och ohippt flera gånger sedan dess låter det fortfarande inte speciellt bra.

Jag kan absolut förstå att producenterna Bolyos och Christoffer Lundquist ville visa upp en tuffare sida av soloartisten Marie Fredriksson än den balladsångerska som vi kanske hade räknat med, inte minst anar jag att det lockade henne själv.

Men den här dammiga paketeringen lägger mest bara krokben för en egentligen ganska bra låt.

Fotnot: Singeln släpps i dag, 25 september. Albumet ”Nu!”, Marie Fredrikssons första med originallåtar på 17 år, kommer den 27 november.