Lättgillad lekfullhet drar med sig publiken

Joacim Forsén

helskärm

Körsäkra, unga, snygga och helt orädda.

Bastille låter gitarren mest ligga i caset och skyr inte ens Sting-stråkar.

Som själva varudeklarationen av den nya generationen popband.

Precis som för Imagine Dragons har karriären rusat för Bastille.

Bara tre år gammalt som band och efter succén på sommarens Hultsfreds­festival är det svenska återbesöket flyttat från Debaser Medis. Intresset blev för stort. I stället stannar Londonkvartettens första egna turné på det betydligt rymligare Arenan framför 2 200 fans.

Pukor exploderar

Och det finns fler lik­heter. Bandets befriande genrenonchalans. Den avslappnade instrument­attityden, medlemmarna spelar det som behövs när det behövs. Gitarrer får knappt plats. Elektronikmullret och den pumpande basen driver i stället den pigga och moderna popdramatiken. Och förstås, de snart utbrända jättepukorna som hela tiden exploderar på scenen.

Styltig cover

Bastille är kanske ingen grandios live-upplevelse. Vissa drag, som den smarta men styltiga covern på ”Rythm is a dancer”, plockar hem väl lätta poäng bland 90-talisterna. Men det finns ändå en obekymrad lekfullhet som drar med både musiken och publiken. Det är sprittigt och lättgillat.

Mest självklar är sångaren Dan Smith. Som länken mellan James Dean och Morten Harket bär frontmannen upp hela konserten. Tonsäkert, medryckande och rasphest ger han till och med de lamaste låtarna karaktär.

De är inte många, men märks. Än så länge.