Hoppfullt trots tung mollmisär
Publicerad 2013-09-29
Det är ovanligt höstmörk septemberkväll.
Ett Debaser dör och det andra låter som det tonsätter hela avskedet.
Ett par kvarter bort slutar tragiskt nog en era i Stockholms rockhistoria. Det är sista kvällen på Debaser Slussen.
Slump förstås, men det är som om systerlokalen vid Medborgarplatsen har synkat programmet och klätt klubben i sorgeband här också. Med sotiga Birmingham-vener har Editors aldrig tjafsat särskilt med dur. Kallt och kalt har bandets drivna indierock i stället känts dystrare och mer ödespumpad för varje album.
Fåordigt & dystert
Det märks ännu tydligare live. På ett utsålt Debaser Medis gör Editors lördagskvällen till en fåordig och dyster mässa i dova färger, stora reverbgitarrer och ett pulserande driv. Inte sällan med sena Depeche Modes mörker runt hörnet.
Varför det ändå aldrig blir nattsvart beror lika mycket på melodierna som hur Tom Smith sjunger dem. När det mesta runt omkring vill dra ned dig till djupet skjuter det trösterika anslaget i den plågade rösten upp som en räddande hand genom vattenytan. Starka stunder som ”Two hearted spider”, ”Honesty” och ”The racing rats” blir med frontmannens energi märkligt upplyftande mitt i all karg mollmisär.
Gedigen låtbank
Det är också det och bandets numera väldigt gedigna låtbank som sållar Editors från alla postrockiga dussinband som har Joy Division från bröstmjölken och Coldplays arenamanér i kikaren.