Inte ens skorna lyser
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-05
De står där fortfarande.
Men det är inte samma grupp längre. Och det beror naturligtvis inte på att Kevin Richardson hoppade av 2006.
Pojkband kan inte åldras med värdighet. De är för beroende av andra låtskrivare och producenter. Och dessa låtskrivare och producenter ger numer sina bästa låtar till andra, mer framgångsrika artister. De största profilerna från ”Idol”-fabriken, till exempel.
Känsla av Lidl
Det som uppträder på Hovet är en billig repris, en sorts budgetvariant av Backstreet Boys. Ljuset, bildskärmen, effekterna, kläderna, ljudet – allt verkar vara inhandlat i popbranschens motsvarighet till lågpriskedjan Lidl. Och de fyra kvinnliga dansarna uppträder hela tiden som om de tänker på nåt annat:
”Var är jag? Vad skulle jag göra? Ok, jag sträcker lite på ena benet där och flörtar lite med AJ här och låtsas läsa en bok... äh, fuck it, jag går och byter om.”
Det är en pinsam singbackföreställning som Melodifestivalen skulle göra bättre. I ”I’ll never break your heart” – Boyz II Men svär fortfarande över att de inte har den fantastiska soulballaden på sitt cv – projiceras bilder från Backstreet Boys gyllene år på storbildsskärmen.
Försöker förgäves
Och nedanför försöker AJ, Brian, Nick och Howie förgäves att återskapa magin från förr.
De går upp och ner för ett par trappor i ett par timmar och Nick Carters neonslinga på ena tennisskon strejkar – den vägrar helt enkelt att lysa.
Det är rörande sorgligt. ”Backstreet’s back”, sjunger de i första låten. Nej, tyvärr. Det är inte sant.
Backstreet’s dead, ålrajt?