Jack White – ”Blunderbuss”
Uppdaterad 2012-04-27 | Publicerad 2012-04-19
Jack White
ROCK Albumet påbörjades när hiphopproducenten RZA ställde in en planerad inspelning i Jack Whites studio Third Man i Nashville. White fick lite tid över med ett gäng musiker som inte hade nåt bättre för sig.
Bland det första de spelade in var ”Trash tongue talker”, en rullande och giftig hyllning till en av de saltaste profilerna som nånsin kommit från New Orleans, pianisten James Booker.
Och redan där är Brooke Waggoner på klaviatur den viktigaste lagspelaren på Jack Whites första soloalbum. Hennes pianospel har samma nerv som Mike Garsons på Bowies ”Aladdin sane” eller Nicky Hopkins på Stones ”Exile on Main Street”.
Det enda som egentligen påminner om att White har varit medlem i duon The White Stripes är andraspåret ”Sixteen saltines”. Riffen attackerar öronen med baseballträn.
Resten är mer tillbakalutat. ”Blunderbuss” är som att stiga in i en gammal saloon där det halvpackade bandet på scenen spelar lite vad som faller dem in. Men precis som alltid utgår texterna och känslan från the blues.
Inte blues som Howlin’ Wolf. Mer som att filmregissören Tim Burton har producerat och twistat till Led Zeppelins ”III”.
Jack White är världsledande på att förpacka gammal och analog blues på ett sätt som trendkänsliga kids kan förstå och uppskatta 2012. Men ibland är han en bättre stilist än låtskrivare.
Här saknas några riktigt dräpande låtar. En ”Hotel yorba” eller en ”Steady, as she goes”, till exempel.