Europe – ”Bag of bones”
Publicerad 2012-04-19
Europe
ROCK Om man inte gillar Europe för vad de är måste man gilla dem för vad de inte är.
När de återuppstod 2004 hade de kunnat slå in sig som ett nostalgipaket. Idissla sitt 80-tal, profitera på sig själva, med ystra syntslingor och skoldiscorefränger. I stället har de åstadkommit en helt ny karriär. En helt ny kreativitet, som det är faktiskt intressant att följa.
Kan du inte älska hur släpigt ”Not supposed to sing the blues” mals fram? Hur smart de flätar AC/DC-riff med Deep Purple i ”Doghouse”? Hur mycket hitvirke det finns i ”Demon head”? Hur titelspåret blänker av lågmält Led Zeppelin? I så fall borde du åtminstone kunna lockas av stämningen. Det vilar en inspirerad, livfull trygghet över uttrycket; en ödmjukhet och anspråkslöshet som gör musiken sympatisk.
”Bag of bones”, fjärde skivan sedan comebacken, är en djupare groovig, mer distinkt rockbluesig, infallsrik förlängning av ”Last look at Eden”. Kevin Shirleys ljud är strävt, barskt och varmt. John Norums gitarr är uppvarvad, Mic Michaeli låter friare vid orgeln. John Levéns och Ian Hauglands driv är idealiskt. Joey Tempests röst är slående, estetiskt tärd och själfull.
”I guess we’re going down”, sjunger han i ”Riches to rags”, den hårt krängande inledningen, och de sekunderna sammanfattar charmen i det omstartade Europe.
Gruppen med rätt att vara bitter har bestämt sig för att inte vara det.
De har haft en succé som aldrig kan upprepas, men verkar vara uppriktigt oberörda av nivåsänkningen. Här finns ingen ton av desperation. Bara en äkta, ärlig vilja att göra samma klassiska rock som de har vuxit upp med. Utan att låta stagnerade, förlegade eller plagierande. Deras särprägel är egengjord och uppdaterad.
Med 70-talets hårdrocksgrund, en av Sveriges mest fängslande gitarrister, en stjärnklar sångare och alerta ambitioner har Europe gjort sig till ett relevant samtidsband på tiotalet.