Usher är bitvis helt briljant

Per Magnusson

R’N’B Det finns bra och dåliga nyheter. Låt oss börja med de goda. ”Climax” är årets låt. Ett produktionsmässigt under där lyssnaren hålls på halster i väntan på en refräng som aldrig exploderar. I stället svävar den lätt en knapp decimeter över marken, uppburen av Ushers falsett från himlen: ”Going nowhere fast, we’ve reached the climax”.    

Med den singeln lovade r’n’b-kungen prinsessan och halva sitt rike. Lika lovande lät ryktena om att Ushers experimentlusta väckts till liv efter en konsert med Mumford & Sons på Coachella-festivalen.  

Men låt oss landa. R’n’b-album signerade superstjärnor är sällan fantastiska som ­helhet. ”Looking 4 myself” är tyvärr inget undantag. 

Swedish House Mafias bidrag som heter, ja, ”Euphoria” vinner inget schlager-EM. Pharell-producerade vintagesoulen ”Twisted” är sömnig. Och titelspåret, samarbetet med Empire Of The Suns Luke Steele, visar sig vara mer spännande på pappret än i verkligheten. 

Bara när 33-åringen släpper fram sin mörka sida – i ”I care for U” och ”What happened to U” – och jämrar sig över hur sju grammys, platinaskivor på väggen och privatplan till Frankrike aldrig kan bedöva saknaden efter någon att hålla i handen, lever han upp till de skyhöga förväntningar som måste ställas på ett underbarn. I de stunderna förlåter man nästan Usher för att han släppt Justin Bieber fri för allmänheten. 

Bästa spår: ”Climax”.