Bob Dylan

Mästaren hade väl ingen lust den här kvällen

Bob Dylan

Plats: Globen, Stockholm. Publik: 10-11 000. Längd: Två timmar och en kvart. Bäst: "Don"t think twice, it"s all right" och "Positively 4th street". Sämst: "The times they are-a changing" låter för jävlig. Fråga: Finns det några man hatar mer än människor som sitter på Dylan-konserter och skriker "Kom igen nu, Bobban"?

- I used to care. But things have changed, meddelar han i första extranumret.

Jotack, vi märker det.

Av de tolv Dylan-konserter jag sett under mitt korta liv är det här den klart tristaste.

Det är möjligt att han gjorde ett ännu blekare intryck den där kvällen i slutet av åttiotalet, när Tom Pettys Heartbreakers stod för det darriga kompet och Dylan själv drog en ful luva över skallen.

Ändå är besvikelsen större nu.

Då var han de facto på nåt slags dekis, oförmögen att ställa samman större album än "Knocked out loaded" och "Empire burlesque".

I dag är han, återigen, en av de mest levande och angelägna artister man kan höra på skiva och därför borde han kunna leverera också på scen.

Men, tja, den 61-årige mästaren har väl ingen lust just den här kvällen.

Att han vägrar anpassa sig efter publikens önskemål och envisas med att presentera låtarna i omarbetade, oftast knappt igenkännbara versioner - allt enligt den lovvärda tesen att numren aldrig är färdiga utan ständigt utvecklas - är en sak.

Det har jag inget emot. Det är tvärtom det intressanta med den här mannens framträdanden.

Men storartad teori ska också omsättas i praktik och på Globen kan jag inte räkna till fler än tre riktigt lyckade "ingrepp":

I en djupt suggestiv "Make you feel my love", i en spänstigt country-osande "Don"t think twice, it"s all right" och i en sällsamt mjuk, böljande och innerlig version av sällan hörda älsklingen "Positively 4th street".

Den är groteskt olik den monumentala originalinspelningen - men likväl magisk.

I övrigt låter det antigen för slarvigt, för klumpigt - eller helt enkelt bara för jädra knäppt.

Varför han överhuvudtaget tröskar sig igenom hopplöst uttjatade saker som "Maggie"s farm", "Blowin" in the wind", Like a rolling stone" och den förbannade "Rainy day women" övergår mitt förstånd.

De versionerna är helt rutinmässiga och strider därmed helt mot den ideologi scenartisten Bob Dylan har. Det är dock en fin cowboy-hatt han uppträder i.

Alltid nåt.

Fotnot: Här skulle vi gärna ha publicerat en bild, men på Bob Dylans konserter råder sedan länge totalt fotoförbud. Vi kan bara beklaga.

Per Bjurman