En inspirerad mästare
Bob Dylan har gjort sitt starkaste album på över 20 år
Publicerad 2020-06-15
ALBUM Med ”Rough and rowdy ways” visar Bob Dylan åter varför han är rockgenerationens störste poet.
Bob Dylan
Rough and rowdy ways
Columbia/Sony
ROCK/FOLK När Bob Dylan tidigare i våras släppte det makalösa 16-minuterseposet ”Murder most foul” började spekulationerna direkt: vad var det här? Gick möjligen 79-åringens fritt flödande ode till allehanda 1900-talsamericana med utgångspunkt i Kennedy-mordet att betrakta som ett slags bokslut och avsked?
Det visar sig att låten var ämnad som finalnummer till hans trettionionde studioalbum ”Rough and rowdy ways”, för övrigt det första med nya låtar sedan åtta år gamla ”Tempest”.
Frågan kvarstår visserligen. Flera av de mer ödesmättade låtarna här berör tidens obevekliga gång och livets ändlighet. I den spartanska balladen ”Mother of muses” sjunger Dylan ”I’ve already outlived my life by far”.
Den varmt melankoliska stämningen, de mjuka skiftningarna fram och tillbaka från crooner-Bob till blues-Bob och, framfört allt, den poetiska rikedomen skulle förvisso göra ”Rough and rowdy ways” till en synnerligen vacker final på en enastående karriär.
Men det känns ändå inte alls som att Dylan ens har tänkt tanken på att orkestrera en final à la dem vi fick av David Bowie och Leonard Cohen, han är ju folksångare och lär rulla vidare på sin evighetsturné så länge som det bara går.
Och när man läser den lika omtalade som utmärkta nya intervjun i New York Times blir det tydligt att hans syn på livet och döden handlar betydligt mer om hela mänskligheten – ”the long strange trip of the naked ape” – än om hur lång tid han själv kan tänkas ha kvar.
Framför allt verkar han ha på tok för kul för att börja tänka på den så kallade refrängen. ”Rough and rowdy ways” är mycket men inte minst är det en av de roligaste Dylan-skivorna. Inte bara för det organiska, lustfyllda bluessvänget i låtar som ”False prophet” eller ”Goodbye to Jimmy Reed” utan för att komikern Bob Dylan ger sig själv ovanligt mycket utrymme.
I öppningsspåret, eventuellt ett slags programförklaring till sångarens hela person, sjunger han ”I paint landscapes and I paint nudes/I contain multitudes”.
Balladen "Black rider” är full av mörk humor, i form av gammal god r’n’b-lyrik som ”go home to your wife/stop visiting mine” och insikter om att storleken saknar betydelse för framgång i livet.
Med mera.
Det skulle gå att fylla hela den här recensionen med låtcitat, för vi får gå väldigt långt tillbaka i Dylan-diskografin för att hitta en mer inspirerad samling texter. Rockens hittills ende Nobelprisbelönade poet forstätter att skärskåda kärleken, politiken, religionen, konsten och inte minst musiken i ett oväntat referensstinnt flöde och med en alltjämt glasklar blick som gärna ser tillbaka men vägrar bli det minsta sentimental och nostalgisk.
Musiken är, precis som på alla Dylans skivor den här sidan av millennieskiftet, en kärleksförklaring till de bluesmän, countryikoner (titeln på albumet kommer från en Jimmie Rodgers-låt), r’n’b-galningar, folksångare och crooners som han växte upp med, men när Dylan använder sina rötter för att berätta om tiden vi har nu blir atmosfären allt annat än museal.
Varje spår är på olika sätt höjdpunkter. Från den makligt rabblande ”My own version of you”, där Dylan tar en drink på ”Black Horse Tavern on Armageddon Street”, över den sårbara, mångbottnade valsen ”I’ve made up my mind to give myself to you” till den sävliga bluesen ”Crossing the Rubicon”, som inte bara refererar till Julius Caesar utan även rymmer väldigt salt gitarrspel av Charlie Sexton.
Det blir emellertid omöjligt att komma förbi finalen. Precis före ”Murder most foul” har Dylan nämligen placerat ”Key West (philosopher pirate)”, en förtätad, drygt nio minuter lång resa mot den plats längst ut på Floridas sydspets som brukar kallas the last resort. Texten Dylan sjunger över vispande trummor och ett stilla dragspel pendlar på ett ganska speciellt sätt mellan turistbroschyr och vilda skrönor men det är rakt igenom hypnotiserande att lyssna.
Efter en helg med ”Rough and rowdy ways” känner jag mig långt ifrån klar med skivan. Så många dimensioner finns det i de här tio låtarna.
Men det står redan bortom allt tvivel att vi får gå tillbaka till 23 år gamla ”Time out of mind” för att hitta ett lika knäckande starkt Bob Dylan-album.
”Rough and rowdy ways” släpps på fredag.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik