Julshowen är ett hån
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-15
”Christmas with...” låter sämre än en cementblandare
SUNDSVALL. Det snöar julshower i november.
Precis varje år.
Men den här rappakaljan är en av tomtens sämsta klappar hittills.
Vad ska jag säga?
Jag råkar vara en som tar julmusik på allvar.
Alla psalmer och poplåtar som vi förknippar med 24 december kan – om musiken framförs med hjärta och passion – vara en oslagbar kombination av glädje och sorg och saknad.
Det finns bra jullåtar
Lyssna bara på Darlene Loves ”Christmas (Baby please come home)” från 1963. Det är fortfarande en av de sju bästa låtarna som nånsin gjorts.
Men de julshower som den svenska publiken tvingas se handlar oftast om nåt helt annat.
Det är bara ett sätt att tjäna enkla pengar. Framför allt för artister som inte kan försörja sig på sin karriär och sina skivor efter att schlagersäsongen är över.
Borde veta bättre
Hur ska man annars förklara att Anders Glenmark plötsligt står på scenen och sjunger en helt värdelös version av ”O helga natt”?
Han borde veta bättre. Jag lyssnar hellre på en cementblandare.
Men det slutar inte där. Egentligen känns varenda artist obekväm och falsk.
Titiyo hör inte hemma här
Det sorgligaste är att se hur Titiyo försöker passa in i ett folkligt sammanhang där hon inte alls hör hemma. Hon släpper snart en av årets bästa skivor och ändå måste hon stappla omkring inför en fryntlig publik i Sundsvall och stirra på en teleprompter.
Bara för att kunna staka sig igenom texten i en Jill Johnson-låt.
Och hennes version av ”Longing for lullabies” är som att servera blodpudding med tandkräm på ett julbord.
Det här är ingen show.
Det är ett hån.
Christmas with...
Plats: Nordichallen, Sundsvall. Publik: 1500. Längd: Många timmar. Bäst: Di Levas korta snutt av ”Vi har bara varandra”. Sämst: Anders Glenmarks ”O helga natt”. Fråga: Vad i helvete fyller det här för funktion?