Vampyrrockabilly
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-08
Fatboy – Overdrive
ROCKABILLY Den bästa musiken tar dig härifrån.
Sätt på Drive-By Truckers ”The righteous path” och du lever plötsligt ett obrytt och okomplicerat sydstatsliv med familjen. Fleetwood Macs ”Seven wonders” får dig att kasta i femman på höstgul E14 längs Ljungan mellan Stöde och Fränsta.
Med The Bands ”It makes no difference” flyr du ned i ångestträsket efter ännu ett havererat förhållande och med Jayhawks ”I’m gonna make you love me” kan du gå ut och vara glad igen.
Fatboy får mig att vilja flytta. Till typ Torsby.
Där i Värmlands svar på Texas kan jag sluta bry mig om ängsligt heminredning, rätt jeanstvättar och ungar som döps till Vilja, Glädje och Månfarare. I stället kan livet snurra kring hur mycket bensin jag har i tanken på min Dodge 61:a, raggarrundan och svensk landsbygds allra vackraste kärna: den genuint opretentiösa vardagen. Med raggarkulturen runt knuten.
Fatboys tredje album är framför allt mörkare. Här finns väldigt lite av det käcka i 50-talets rockarv och betydligt mer av dystert tung rockabilly som skulle kunna bygga stämning i vilket ”True blood”-avsnitt eller ”Pulp fiction”-pastisch som helst. Samtidigt spänner materialet brett, från melankolisk vampyrrockabilly till trumvispat blå Chris Isaak-toner. Allt med Hannu Kiviahos mustiga gitarrton som ständigt imponerande signum.
Nån anonym Weeping Willows-ballad för mycket tar inte äran av ”Overdrive” som sextetten starkaste skiva hittills.
Bästa spår: ”Last train home”.