Fibes, Oh Fibes! – ”Album”
Uppdaterad 2012-04-13 | Publicerad 2012-04-12
Fibes , Oh Fibes!
POP Någonstans var de tvungna att ta vägen. För drömmen, den som började på Christian Olssons pojkrum i Lerum, var ju fullbordad. Hans Fibes, Oh Fibes! fick kanske aldrig agera pausunderhållning på Super Bowl 1984 i stället för Lionel Richie. Men det målet var ju redan från början en smula, well, optimistiskt.
Även om sex år gamla ”Emotional” är bandets magnum opus, var det på ”1987” som de levde upp till sitt eget ideal. Christian Olsson fick göra den där duetten med Kim Wilde och han och hans vänner fyllde för första gången ut Spandau Ballet-byxorna på allvar. Men albumet var också återvändsgränden där den axelvaddade drömmen om åttiotalet inte gick att ta längre.
Fibes, Oh Fibes! fjärde fullängdare är den oundvikliga hundraåttiogradersvändningen. ”Album” landar långt ifrån lyxiga Radio Rix-refränger som ”Love child” och ”Run to you”. I stället sitter bandet och producenten Pontus Winnberg (Miike Snow) i ett litet rum tillsammans. Christian Olsson sjunger till marscherande trummor, sjösjuka gitarrer och stråkar lika sentimentala som soundtracket till Aaron Spellings pastellfärgade tv-serie ”Love boat”.
I sökandet efter en ny riktning förlorar Fibes, Oh Fibes! en del av sin polerade originalitet och låter mer som en traditionell poporkester. Stundtals hamnar de i ett musikaliskt mellanläge som gränsar till anonymitet.
”Album” är inte västkusttrions starkaste stund, men icke desto mindre en modig skiva, där bandet ersatt gimmick och attityd med ödmjukhet och sårbarhet. Christian Olsson sjunger att han vill ligga sked och skratta åt Ricky Gervais och om hur sött lemonad smakar på söndagar. I de stunderna når Fibes, Oh Fibes! en värdig värld att åldras i, på andra sidan den där drömmen. Där kan de stanna till mustascherna grånat, om de så vill.