Plant sjunger med förbluffande stake
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-15
till Robert Plant & Band Of Joy
När klassiska rockgudar blir gamla tar de ibland ett steg tillbaka, låter andra skina och spelar lite munspel i bakgrunden i stället.
Robert Plant är en av dem.
Och han har inte låtit så här bra sen 70-talet.
Robert Plant sjöng i Band Of Joy innan han värvades till Led Zeppelin.
I år återupplivade han sitt gamla band, fast med andra medlemmar.
Och vilka medlemmar det är.
Jag kan inte skriva nog mycket gott om den, kommersiellt sett, väldigt underskattade countrysångerskan och låtskrivaren Patty Griffin som står till vänster om Robert Plant på scen.
Detsamma gäller för gitarristen Buddy Miller, som med sitt gråa hårsvall alltmer börjar likna en trollkarl från en saga av JRR Tolkien. Han har nästan blivit en liten kändis i Sverige efter att ha backat upp Emmylou Harris på otaliga turnéer genom åren.
Knyter ihop musiken
Millers gitarr är konsertens ryggrad. Den ringlar sig fram som Mississippi-floden och knyter ihop musikens olika genrer, stilar och temperament. Oavsett om det handlar om deltablues, spirituals, folkhymner, rockabilly eller den bedårande varma versionen av Townes Van Zandts ”Harm’s swift way”.
Spelar Led Zeppelin
Men även den för mig okände Darrell Scott på diverse gitarrer, steelguitar och mandolin kliver fram och gör en fullständigt magnifik cover på ”Satisfied mind”, en vid det här laget uråldrig countrystandard.
Tillsammans med Plant, som fortfarande kan sjunga med en förbluffande stake och kraft, hade de säkert kunnat spela ett två timmar långt set med Snoddas-trudelutter utan att man hade tvingats hålla för öronen.
Men i stället bläddrar de fram och tillbaka i den stora amerikanska sångboken. Det saknas inte heller Led Zeppelin-nummer.
”Gallows pole”. En snutt av ”In my time of dying” som sprängs in mellan två gospellåtar. ”Misty mountain hop”. ”Tangerine”. ”Houses of the holy”. Och en ”Rock and roll” som rumlar lika hårt och tufft som rockabillyfantomen Johnny Burnettes ”Train kept a-rollin’”.
Hittat hem
Versionerna är hela tiden mer Memphis och Appalacherna än Jimmy Page.
Men det är varken konstigt eller sökt. Bara logiskt.
Det känns snarare som att låtarna äntligen hittat hem efter att ha tagit en över 30 år lång omväg.