Stabilt – men ingen joyride
Publicerad 2011-11-04
Roxette imponerar i Globen – även när de når sin gräns
Carl Bildt twittrar om Roxettes konsert på Globen:
”A true joyride”.
Ja, eller hur?
Jag undrar hur många konserter vår käre utrikesminister ser per år.
”A true joyride”?
Vad jämför Calle B då med? Da Buzz? Jag är bara nyfiken.
Det är väl trevligt att utrikesministern hinner koppla av lite mellan alla viktiga möten och flygresor världen över.
Det är vad det är
Men för tydlighetens skull:
Roxettes mellanlandning i Globen – turnén fortsätter även nästa år – är ingen äkta joyride. Det är vad det är.
Jag har sett gruppen tre gånger på ungefär ett år. Och showen har med tiden hittat sin form.
Setet som sällan förändras har hittat en stabil dynamik. Bandet spelar med en säker rutin, i princip allt sitter som en klocka. Marie Fredriksson har koll på texterna och imponerar när hon sjunger i ett lägre register.
Nått sin maxgräns
Men det är stort kliv mellan bra och fantastiskt. Och nu har nog showen nått sin maxgräns. Det handlar i grund och botten om ett rakt och enkelt och kravlöst framförande av pop som låter exakt likadant som för 20 år sen. Ett högre gitarrlarm är egentligen enda ”nyheten”.
Det är helt i sin ordning. Och med tanke på omständigheterna kan ingen förvänta sig mer.
Tappa hakan
Jag växte upp i en tid när Roxette hördes överallt. Och jag kan fortfarande tappa både hakan och andan av Gessles gamla melodier.
Just i kväll sker det under ”Things will never be the same”.
Och det kan inte sägas för ofta: Roxette har gjort något som verkade osannolikt för några år sen – en lång och värdig och framgångsrik turné.
Det är en sann bedrift.