En brännande dyster energi

Joacim Forsén

Winnerbäck levererar trygga hits

Pompa och ståt. Stora, stolta invigningsord från Stockholms finansborgarråd och ett klippt sidenband.

Och så den alltid klädsamt ödmjuke Winnerbäck.

Kontrasten skymmer konserten.

helskärm

Det är som om han känner det själv.

Efter en generös öppning med två helt nya låtar säger Winnerbäck några få ord. Att han nog aldrig har sett så många människor framför honom samtidigt och lite om att han skulle vilja säga något, men att det inte är riktigt hans grej.

Som om han med sitt älskvärt försiktiga jag är lika obekväm som glad att vara tillbaka på scenen, just den här invigningskvällen.

Och ja, det är svårt att höra exakt vad han säger. Ljudet premiärstudsar som Coldplay-bollar i den nya arenatrofén. Det är synd av många anledningar.

Missar nyanser

Framför allt för att det gör nyanserna på de nya sångerna från kommande albumet är svåra att uppfatta.

Orden ekar längs väggarna. Fladdrar, men hittar aldrig tillbaka.

Ändå imponerar framför allt ”Gå med mig vart jag går”, ett mörkt, suggestivt Berlindån. Enormt mycket Thåström.

Lasse sjunger om vänner han inte längre känner någon gemenskap med. Uppgivet, men ändå med en brännande dyster energi som känns både intensiv och nytänd.

Stabilt och bra

Speciellt tydligt blir det när konserten fortsätter med säkra, trygga och rockstinna hits.

Men precis som Robyn så blir en 48 minuter lång konsert för kort för att Winnerbäck ska hitta dynamik.

”Elden”, ”Åt samma håll” och en blådränkt ”Elegi” låter stabilt och bra, men det är inte sångarens populäraste låtar som lämnar de största avtrycken i kväll.

Det är det nya materialet.