Coolt och catchy, Lewis

Håkan Steen

helskärm

Jenny Lewis

The voyager

Warner

POP Den bästa Los Angeles-popen brukar ofta låta som en ljum sommarvind men kännas som en isstorm, när man verkligen lyssnar.

I flera av de mest odödliga låtarna av Fleetwood Mac, Jackson Browne eller Eagles är det svarta, uppslitande dramer som utspelar sig under den kaliforniska solen.

Jenny Lewis har alltid varit där också, både med bandet Rilo Kiley och på sina tidigare två soloalbum.

På ”The voyager” är den känslan mer påtaglig än någonsin. Existentiell tomhet och vilsenhet äter sig in i en tillvaro som på ytan ter sig privilegierad och behaglig.

Tillsammans med producenten Ryan Adams processar 38-åringen händelser och känslor som präglat henne under de sex år som gått sedan förra albumet, inte minst hennes fars bortgång.

Men musiken är mjuk och coolt catchy, på klassiskt Lewis-vis.

Inget blir sämre av en så brokig skara gäster som First Aid Kit, Beck och Lou Barlow även om albumet mer än något annat känns som ett lyckat möte mellan Lewis och Adams visioner.

Låtar som ”Slippery slopes”, ”She’s not me” och ”Just one of the guys” hör till det starkaste Jenny Lewis har gjort.

BÄSTA SPÅR: ”She’s not me”.