Benhårt och magiskt, Soundgarden

Joacim Forsén

Grungegiganternas återkomst en mäktig och mörk upplevelse

Så mycket ondska och mörker har passerat Sweden Rocks scener genom åren.

Så är det ett återförenat grunge­band som förvandlar Norje till en mäktigt dyster natt som isar mer än festivalens ständiga havskyla.

helskärm

Det finns något motsägelsefullt i att sätta grungens stora på enorma scener. Inte för att musiken på något sätt inte skulle vara värdig eller bra nog. Tvärtom. Men precis som Cameron Crowes djupt rörande dokumentär ”Pearl Jam twenty” tydligare än någonsin visar, handlade likheterna hos Seattlebanden snarare om deras ointresse av att bli världsstjärnor. Inte lika mycket om musiken.

Sammanbitet malande

Därför är det kanske inte så konstigt att Soundgardens första Sverigebesök sedan 1996 är svårslaget nattsvart. Långt bortom publikfrieri. Allvarstyngt ner till tårna. Sammanbitet och malande låter kvartetten det tidiga materialet bära upp en stor del av inledningen. En lätt nonchalant ”Spoonman” sveper förbi som andra låt, utan att bandet gör någon stor sak av hiten över huvud taget.

Bistert bygger Soundgarden i stället självsäkert en stämning som känns in i märgen. Tungt, benhårt och magiskt. Och med en pondus som bara kan komma ur de motgångar, kriser och kamper som kallas livet.

Chris Cornell tar några låtar på sig att hitta rösten. Först i ”Outshined” släpper han gitarren och får samtidigt i gång alla cylindrar. Men det är en petitess i sammanhanget. Matt Cameron spelar med en sån övertygelse bakom trummorna att hela bandet skulle kunna vila på hans och basistens Ben Shepherd rytmsektion. Kim Thayil vakar som en mäktig siluett över scenen.

Manisk ångvält

I ”Rusty cage” släpper bandet garden lite, lättar upp gesterna på scenen. ”Gun” är snarare en blyhammare än ett skjutvapen. ”Black hole sun” vibrerar upp gåshuden på kroppen. Och så ”Jesus Christ pose”, konsertens allra största stund, där Soundgarden förvandlar låten till en manisk ångvält.

Jag hade aldrig möjlighet att se Soundgarden när Seattlevågen svepte in på 90-talet. Men jag har väldigt svårt att tro att bandet ens var i närheten av den kraft och vitalitet de visar i kväll.

Det är ett konstaterande man väldigt, väldigt sällan kan göra när det kommer till Sweden Rocks nostalgidränkta historia.

Soundgarden

Soundgarden

Festival stage, Sweden Rock

Längd: Två timmar. Publik: Uppskattningsvis 20 000 i början, betydligt färre på slutet. Bäst: ”Jesus Christ pose”. Sämst: Lite deppigt mycket bortfall i publiken i kväll. Fråga: Dags att döpa om festivalen till Sibirien Rock?