Trevliga låtstölder utan äkta spänning

Per Magnusson

Så många får Erik Hassle

helskärm

Erik Hassle

We dance

Roxy Recordings/Universal

POP Förväntningarna på Erik Hassles debut var uppskruvade, milt sagt. 20-åringen hade skrivit ett enligt sägnen nostalgiskt stort skivkontrakt med Island Records och brittiska The Guardian kunde inte motstå frestelsen att ställa frågan:

”Kommer han att bli lika stor som sitt hår?”

Med facit i hand blev Katrineholmskillen varken en ny Robbie Williams eller en flopp.

Det blev, för att citera Thomas Öberg, nånting mittemellan.

Förutsättningarna för Erik Hassles andra album är därför vidöppna. 

Ändå lyckas det förbrylla, mer än någonting annat.

”We dance” stjäl sällsynt skamlöst från framför allt Vampire Weekend, men även Phoenix. Titelspåret låter till exempel som en karbonkopia av Vampire Weekend. Och Phoenix har redan ringt ett långdistanssamtal och krävt versen i ”Feather rain” tillbaka.  

När Ralph Lauren-skjortorna i Vampire Weekend på debuten omfamnade afropop var det få inom den vita popmusiken som tänkt tanken sedan Paul Simons ”Graceland”.

När de franska charmörerna i Phoenix drömde våta r’n’b-drömmar på sitt andra album ”Alphabetical” var resten av rockvärlden upptagna med The Strokes.  

Briljansen låg i två band som försökte göra musik som var den diametrala motsatsen till sina ursprung.

Erik Hassles Rytmus-tolkning av Paul Simon och svart soulmusik är duktig och trevlig men, ärligt talat, inte särskilt spännande.

Men i några spår lyckas Hassle frigöra sig från sina förebilder och närma sig ett mer personligt uttryck. Som i Motown-popsången ”ABC”, radioballaden ”Stay” och det märkliga MOR-numret ”Shame on us”. 

Erik Hassle är en begåvad sångare och är definitivt någonting på spåren här. Men än har han en del att bevisa för att hans artistiska persona ska bli lika oförlikneligt självlysande som hans hår.