Redan en klassiker

Joacim Forsén

helskärm

POP Man ska möjligen inte dra för stora växlar på en dubbelsingel.

Men det finns ändå anledning att pusta ut för dem som efter hemsid­ans pressrelease väntat sig dramatiska förändringar.

Den om att sångaren på nya skivan ville återvända till Göteborgsklubbarnas tidiga 90-tal där ”acid house, funk och techno mötte indiegitarrer och rena popmelodier”.

Håkan Hellströms första låtar från kommande ”Två steg från paradise” är inget av det. Att samma press­release pekar på nya skivan som en förlängning av ”För sent för edelweiss” stämmer bättre.

Men det är också mer dystert än så. Precis som Håkans hittills starkaste stund ”Ett kolikbarns bekännelsers” bedövande blandning av sorg, uppgivenhet och förlikning med ­livet. Känslan av att allt ändå tar slut, till slut.

Dämpad röst

”Saknade te havs” har Hellströms signifikanta driv och Byrds-ekon. Plockade akustiska gitarrer trängs med Håkans dämpade röst om att inte orka fly längre.

Singelns andra A-­sida ”River en vacker dröm” är redan klass­isk. Låten om de ­senaste tio åren skrev Hellström med tanken att bara spela den en gång, som avslutning på sommarens Way Out West-spelning.

Så blev det inte. Och tack gode Gud för det. Hellströms oerhört känslomässiga upp­görelse om succé­decenniet får mig att dekorera tangentbordet med salt. För orden om tvivlen från omgivningen och hans egna. För fraserna om att ­alla vill se honom dala nu. För de hjärtslitande raderna om att åtminstone ha några kvar att lita på och tycka om.

Det är utan varken tro eller tvivel något av det vackraste och mest utlämnade Hellström någonsin har skrivit.