En balle hade friskat upp Steel Panthers bröstparad
Publicerad 2012-06-08
Det sämsta med Steel Panther, skojrockbandet från Los Angeles som är mer Mötley Crüe än vad Mötley Crüe själva var 1984, är att de måste spela musik.
Musiken? Bra fråga.
Tänk er en blandning av Eddie Meduza och Spinal Tap som leker vaginafixerade pudelrockare i tajta, zebrarandiga spandexbyxor som skär djupt in i kalsongdalen.
Men låtarna är bara transportsträckor fram till mellansnacken.
Skratten mattas
Till en början är parodin världsklass. Garvfesten känns som det bästa Will Ferrell inte hann göra innan han slutade i ”Saturday Night Live”.
Och det skadar inte att gruppens stjärna, juckgitarristen och turboplutmunnen Satchel, liknar Ben Stiller.
Men efter ungefär 25 minuter börjar skratten att mattas. Efter 45 minuter börjar svadan om avsugningar och asiatiska horor och tjocka tjejer och kokain über alles att göra ont i öronen. Och efter 75 minuter börjar jag ångra att jag föddes med testiklar.
Och gruppens paradnummer, att bjuda upp tjejer från publiken som glatt studsar runt och visar brösten, känns sådär.
Folk får väl visa vad de vill på scen. I det här sammanhanget skulle kanske en balle vara uppfriskande och mindre förutsägbart, vad vet jag?
Eldar upp publiken
Men efter att Steel Panther har kallat några av damerna för smutsiga horor? Och framför allt efter att stollarna har eldat upp publiken så att de hejar på som en tvångsrunkande ”visa pattarna”-pöbel?
Är det kul? Är det fest? Är det Sweden Rock?
Däremot levererar bandet två briljanta scenfrågor som vida överträffar klyschan ”Sverige – hur mår ni?”:
1. ”Sweden – make some noise for my scream!” (Sångaren Michael Starr.)
2. ”Sweden – do you wanna go to the zoo?” (Michael Starr, igen.)
Steel Panther
Rock stage, Sweden Rock
Bäst: Satchel. Sämst: Det här skämtet är extremt kul i 20 minuter och helt värdelöst efter 75.