Spretig skrevrock & ballader som berör
Publicerad 2013-09-20
ROCK Att hjulen snurrar allt snabbare i musikvärlden går att hitta bevis på lite varstans. Kartan ritas om fortare än den hinner rulla upp i Google Maps. Tre år har gått sedan Kings Of Leon släppte sitt femte album ”Come around sundown”. Då handlade diskussionen om uppföljaren till det stora genombrottet ”Only by the night” skulle få bandet att tippa över till arenagiganterna eller inte. Om materialet höll för att göra Nashville-kvartetten till ett nytt Coldplay eller U2.
Allt det där kan förstås fortfarande hända men i dag pratar vi allt mer sällan om rockbanden som de nya stora arenajättarna. Blickarna är i stället framför allt vända åt housevärlden. Åtminstone just nu.
Men Followill-familjen har fortfarande potentialen, kanske till och med mer nu när pressen på dem svalnat. Det är tveklöst ett lätt nytänt band vi möter efter den korta paus som inleddes 2011. ”Mechanical bull” låter lekfull, luftig och mindre ängslig. Som ett band som ännu mer går sin egen väg. Inte den som branschen förutspår.
Det gör också att det sjätte albumet spretar en del. På gott och ont är det svårt att få grepp om vart Kings Of Leon vill. ”Mechanical bull” handlar inte om brottarhits för rocktunga radiokanaler som Bandit. Den rocken finns, men med blekare refränger. Och samtidigt som bandet har vävt in lite av sina mer energiska rötter ger de ett lugnare intryck. Inte bara i att de långsamma låtarna är många utan att de faktiskt verkar tryggare i den sidan av sig själva nu. En rad låtar är vackert lågmälda rockserenader, uppburna av Telecaster-rena reverbgitarrer och Caleb Followills varumärke till röst.
Ändå börjar Kings Of Leon i andra änden, med bredbenta riff och segbluesigt anonym rock. Det är synd, för vid sidan av den lättgillade ”Temple” är det de balladbyggda låtarna som sätter djupast spår. De fastnar inte snabbast men de berör mest. Framför allt då ”Wait for me”, ”Comeback story” och ”Beautiful war”. Men Kings Of Leon har redan larmat i tio minuter innan de visar den sidan. Tillräckligt länge för att sätta både tonen och skrämma bort alla som alltid flyr den här typen av skrevdriven gitarrrock.